Sjukhus

Skicka ut konsulterna från sjukhusen!

Den svenska sjukvården behöver inte fler konsulter från näringslivet. Den behöver inte bli mer som en bilfabrik. Den behöver inte mer styrning och kontroll genom new public management. Näringslivet borde tvärtom ödmjukt ansöka om att få praktisera i vården mot betalning för att ta del av vår samlade och unika kunskap, konstaterar Jona Elings Knutsson. 

“Vården måste lära sig av näringslivet” är ett ofta repeterat mantra som numera får ses som paradigm. Detta har lett till storskaliga experiment med vårdens organisering som gemensamt kallas new public management. Man pratar om flöden av patienter som ska åka på rullband från sjukhusentrén till utgången.

I själva verket försöker näringslivet desperat lära sig kunskaper som är självklarheter i vården. Man eftersträvar kundorientering och kundcentrering och vill vinstmaximera genom att anpassa sina produkter så pass att antalet kunder alltid ökar.

Vilka är då dessa snillen från näringslivet som försöker göra vården till en industri på gammaldags vis? Har de varit oförmögna att adaptera till nya kunskaper och ratats av företagen som hittat modernare strategier? Sitter de på konsulternas skräphög, de som ingen längre lyssnar på, lyckliga över att äntligen hittat sin publik i en värld naiv för föråldrad managemantteori: sjukvården?

I vården vet vi redan allt om kundanpassning. Alla människor har en kropp, men kroppar är lika olika inuti som utanpå. Skador och sjukdomar yttrar sig med olika symptom och får olika konsekvenser. Behandlingarna skiljer sig också åt. Många personer lider av flera tillstånd samtidigt – split vision!

Vi har utpräglade kunskapsorganisationer där ständigt lärande är ofrånkomligt. ”Each one teach one” säger vi och undervisar, handleder och lär. Sjukvården är arena för kreativitet. I akuta situationer där traditionella metoder inte hjälper tvingas vi till udda lösningar under stark tidspress. På längre sikt reser vi nya frågeställningar och hypoteser och prövar dem vetenskapligt. Hos oss finns både McGyver och morgondagens nobelpristagare.

Det finns ingen tolerans för felaktiga medicinska beslut i sjukvården. Om vi trots allt gör misstag kan människor skadas eller dö. Vi själva kan hamna på löpsedlar, i polisförhör och förlora vår försörjning. På grund av detta finns ett kontinuerligt och intrikat kvalitets-  och säkerhetsarbete som skulle göra många företag avundsjuka.

Vår ”kundkontakt” är avancerad. Vi ingår inte sällan livslånga ”kundrelationer” och möter besvikna ”kunder” som inte har fått och kanske aldrig kan få de "tjänster" som kan lindra deras kroniska eller palliativa tillstånd. Våra ”kunder” kan uppfattas som besvärliga eftersom de har smärta, är rädda, arga, dementa eller fulla. Utöver ”kunden” själv måste vi ofta ta hänsyn till minst en anhörig och dessas oro, rädsla och frågor.

Vi är utvecklade lagspelare och jobbar ständigt i korta och långa projekt. Vi ingår i team mellan olika yrkesgrupper och mellan olika medicinska områden. Vi möts i nya grupper på arenor som operationssalen eller akutrummet. Vi har upparbetade internationella samarbeten och jobbar ibland tillsammans med socialtjänst, kommun, polis och skola.

I sjukvården arbetar vi dygnet runt och förväntas prestera lika bra för jämnan. Vi anpassar oss efter ständigt varierande ”orderflöden” och har en fascinerande förmåga att ställa om från ett läge till annat när förutsättningarna förändras.

Sammanfattningsvis ska sjukvården inte anställa konsulter från näringslivet och betala dem miljardbelopp för att göra vården mer som en bilfabrik. Näringslivet borde tvärtom ödmjukt ansöka om att få praktisera i vården mot betalning för att ta del av vår samlade och unika kunskap. Det enda rullband sjukvården behöver, är det för att skjutsa konsulterna till sjukhusutgången.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.