Krisberedskap

Sker nödvändig "prepping" också i riksdagen?

I dagarna har folket informerats om vilka förväntningar staten har på dem, i händelse av kris eller krig. Det är säkert bra. Men gör våra förtroendevalda motsvarande insatser av "prepping". Kommer våra politiker leva upp till våra förväntningar,  i händelse av kris eller krig? 

Krönika

Vad gör man när krisen eller kriget kommer? Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, skickade som bekant ut en broschyr till Sveriges hushåll på detta tema för inte allt för länge sedan. Vi talar knappast om sträckläsning – hela foldern är på 19 sidor, om man inkluderar bladet för egna anteckningar.

Det är hursomhelst en intressant gest. Jag råkar själv vara född ett par år innan murens fall, ett par år innan statsvetaren Francis Fukuyama förklarade att historien hade nått sitt slut. De stora politiska kamperna var över, och nu bestod framtiden bara av att förfina den liberala demokratin, avskaffa alla gränskontroller, och beställa hem nya saker på nätet.

Riktigt så blev det dock inte. Svenska politiker lovar inte längre medborgarna en framtid av idel framsteg och ökande lycka; den perioden är helt enkelt över. Men MSB:s informationsblad har dock ett annat budskap än att vi bara varit lite för optimistiska om framtiden. Budskapet är enkelt: den dagen du står där utan mat eller vatten så kan det faktiskt vara ditt fel. Medborgaren har ett ansvar att förbereda sig inför krisen, att bunkra upp med mat och vatten. Det kommer inga stekta sparvar flygande om du inte själv bemödar dig att göra ditt bästa, för att låna från en viss Carl XVI Gustaf.

Det är inget fel att som politiker ställa krav på medborgaren. Men det finns två problem här. Det första är att Sverige faktiskt inte är särskilt väl förberett för en kris, vare sig militärt eller civilt. Här finns det faktiskt också problem som medborgaren inte kan eller borde rå över. Sveriges grad av självförsörjning gällande livsmedel har exempelvis sjunkit dramatiskt på bara ett kvartssekel. En hög eller låg grad av självförsörjning följer dock inte av någon sorts naturlag, utan är i grund och botten en politisk prioritering som måste göras. Detta är politikernas jobb, inte medborgarnas. 

Jag gissar att en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning kan köpa en ansvarsfördelning där det ligger på dem att se till att de har ett lager konservburkar hemma. Men baksidan på denna ansvarsfördelning är också en tyst förväntan på att politikerna kommer att ha gjort det som faller på politiker att göra: att styra upp centrala matlager, att se till att det finns rutiner, att göra förberedelser så att Sverige kan föda sina egna invånare på en hjälplig nivå om eller när det behövs.

Ibland känns det som om vi börjar bli ett land av preppers. En hel del människor i min bekantskapskrets verkar påtagligt njuta av att pricka av rutorna; av att köpa konserver och dunkar och extra batterier och fan och hans moster. Det är kanske bara bra att det är så. Tråkig som jag är har jag dock svårt att släppa en stilla undran: hur många av våra politiker idag kan sägas uppvisa samma njutning inför sin uppgift? Det är inte politikernas jobb att hamstra konserver, men det är deras jobb att se till att det finns ett land kvar när konserverna börjar ta slut. Var är de förtroendevalda som lika entusiastiskt och högljutt sysslar med nödvändig ”prepping”, i riksdagen eller kommunstyrelsen?

Kanske finns de där ute; kanske har jag bara inte sett dem. Den svenska befolkningen vet idag precis vilka krav som ställs på dem, den dagen krisen eller kriget kommer. Men vet våra politiker vilka krav och förväntningar befolkningen kommer ha på dem, den dagen krisen eller kriget kommer? 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.