Etik

Skadeglädjen när etablissemanget föll i metoo

Vi kommer att fortsätta se gråskalorna i fallen som berör oss själva, men behålla den moraliska tvärsäkerheten kring allt annat, skriver Peter Santesson som har läst en ny bok av Fredrik Virtanen.

Är det bara kungen som kan vända blad? Fredrik Virtanen levde tydligen ett mycket stökigt liv för fjorton år sedan. Hur mycket knarkade han? Vad hände, vad hände inte, vad sade han den där gången till vem? Är det viktigt för oss? Eller för att ta ett helt annat exempel: Jimmie Åkesson, kan han vända blad då? Vad var det han tänkte och visste när han sexton år gammal gick med i det som Sverigedemokraterna var då? Sexton år gammal. Hur länge tycker vi att något fortsätter vara relevant att älta? Finns någon standard?

Boken som Fredrik Virtanen just har utkommit med, Utan nåd – en rannsakning, är en klart intressant metoo-skildring, skriven av en som var med. Så att säga. Han konstaterar att även om hans tidigare liv var grisigt och han skäms för det efteråt, så hände ingenting då som skulle motivera den jakt han utsattes för under metoo.

Är det nödvändigt att reda ut knarkandet och festandet för fjorton år sedan för att kunna bedöma vem någon är i dag? Då var då och nu är nu, menar Virtanen. Han försöker gå igenom allt det som lagts honom till last. Men efter nogsam vägning av skamliga minnesbilder går summeringen ändå inte ihop. Det är omöjligt att addera samman de där stökiga åren till något som plötsligt skulle motivera schavotten över ett decennium senare.

Den övningen är dock bara relevant om det verkliga motivet till det som riktades mot Virtanen under metoo skulle gälla graden av svinerier för länge sedan. Men är det så? När han hunnit två tredjedelar in i sin berättelse ställer sig Virtanen till slut frågan som man väntat på:

”Vad hade jag skrivit om inte jag drabbats av den godtyckliga rättskipningen? … Jag har svikit hundratusentals läsare med mitt tysta medlöperi, av bekvämlighet. Jag ångrar mig, jag ångrar mig, jag ångrar mig, förlåt.”

I en intervju i Svenska Dagbladet tillägger han att ”den moralistiska vänstern som jag tillhörde är ett obehagligt etablissemang som inte bryr sig om sanningen. Det är en insikt jag har fått.

Tillhörde hur länge då? Det Virtanen i praktiken säger är att det är ett etablissemang som han själv verkade i ända fram till den stund då det vips pips kastade ut honom och krossade honom. Insikten kom genom det ofrivilliga platsbytet. Jag bara gissar, men nog kan i så fall motivet bakom en hel del av hatmejlen helt enkelt handla om skadeglädje. Detaljkunskap om vad just Virtanen har skrivit i sina krönikor är det få som har, men som symbol för det ”obehagliga etablissemanget” fyllde han en funktion.

De senaste årens medielynchningar började inte med metoo. Flera offer har varit privatpersoner helt utan offentliga namn och uppdrag. En historia som jag fortfarande ofta tänker på var den frivilligarbetande gamla damen i Röda Korsets välgörenhetsbutik i Falun. Hon som smygfilmades när hon ifrågasatte invandringspolitiken och som därför pekades ut som rasist av sin lokaltidning, skämdes ut inför sitt lokalsamhälle och sparkades ut från Röda Korset. Ett liv som helt plattades till, men för tidningshus bara sådan maktlös småfisk att man inte ens kände ett gupp när man körde över henne.

Lynchningarna kommer inte heller att sluta med metoo. Eventuella lärdomar blir tyvärr knappast mer än personliga läxor. Vi kommer att fortsätta se gråskalorna i fallen som berör oss själva, men behålla den moraliska tvärsäkerheten kring allt annat. Flockdjuret försvinner inte i första taget.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.