Krönika
Coronaviruset
30 september 2020 kl 05:20

”Ska vi behöva genomlida en covidvinter nu?”

Skribent

Peter Santesson
opinionschef på Demoskop, krönikör i DS

Det här är en opinionstext

En kris kan föra människor samman, och upplevelsen av den stärkta samhörighetskänslan kan på kort sikt upplevas så positiv att nettoeffekten för stämningsläget faktiskt landar på plus. Men vid en andra våg av smitta tror jag inte att det är sannolikt med en förnyad gemenskap och förnyad uppslutning kring det offentliga. 

Tänk om det blir som förr. Rubrikerna från andra länder är olycksbådande, och att döma av fredagsträngseln på krogarna i Stockholm verkar risken tyvärr vara hög. Var sommarmånaderna bara en kort andningspaus.? Ska vi behöva genomlida en covidvinter nu?

Men tänk om det inte blir som förr. Mitt i allt elände hade vårens pandemi en speciell effekt som delvis gjorde den lättare att hantera. Gemenskapskänslorna i samhället ökade väldigt kraftigt. Resultatet blev att många, trots pandemins elände, under en tid såg ljusare både på samhället och de folkvalda. En kris kan föra människor samman, och upplevelsen av den stärkta samhörighetskänslan kan på kort sikt upplevas så positiv att nettoeffekten för stämningsläget faktiskt landar på plus.

Men effekten är kortvarig. I början av maj stod den folkliga gemenskapen på topp i Sverige. Tre fyra månader senare hade den avklingat och allt var tillbaka i det vanliga. Kommer den samhällsandan tillbaka om eller när covidspridningen drar igång på nytt? Det betvivlar jag.

Medan andan sitter i är det ett speciellt känslotillstånd. Det som har hänt må vara hemskt, men det kan finnas något mysigt och smått euforiskt i att stå tillsammans i en stor manifestation. Grannarna sätter upp trevliga lappar i trapphuset och erbjuder hjälp. Andra ritar hjärtan på till svar på lapparna. Tillsammans klarar vi det här, och nu äntligen står vi tillsammans.

Den samhörighetskänslan är på gott och ont. Den förklarar varför förtroendet för regeringen och Myndighetssverige ökade under våren. Ledsen, men det handlade om tillfälliga känslor under kris, inte om er, strategin eller någon unikt svenskt samhällskitt. Känslan förklarar också varför kritiker av Sveriges coronastrategi fick en så säregen social roll. Att ifrågasätta den svenska linjen fick någonting dissidentmässigt över sig. Som om det gällde något mer än munskydd och skolstängningar. Undertexten handlade om att ingå gemenskapen och uppslutningen runt det offentliga Sveriges ansträngningar eller ställa sig utanför den.

Därför kunde en fras om att man ”följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer” få omvänd betydelse mot den man skulle förvänta sig. I normalläget skulle den innebära att leva upp till en minsta acceptabel standard. Men när gemenskapsflaggan är hissad innebar den paradoxalt nog att inte gå längre än rekommenderat. Att vara alltför försiktig innebar att sprida osäkerhet kring rekommendationerna, en tyst markering om bristande förtroende för strategin, en bruten gemenskap.

Coronastämningen höll i sig ett par månader och rann snabbt bort under sommarmånaderna. När gemenskapskänslorna avtog blev frågorna på de dagliga presskonferenserna mer normala igen. Rimliga kritiska följdfrågor började ställas. Allmänhetens syn på samhällsutvecklingen förändrades också. Bedövningen släppte och man fick syn på alla gamla surdegar. Nu är allmänheten tillbaka i minst lika pessimistiska stämningar som före krisen.

Vid en andra våg tror jag inte att det är sannolikt med en förnyad gemenskap och förnyad uppslutning kring det offentliga. Covid övergår från en plötslig kris till en återkommande vardag. Om den gissningen stämmer kommer den andra vågen att bli en betydligt beskare resa i den allmänna opinionen. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 30 september 2020 kl 05:20
Uppdaterad: 1 oktober 2020 kl 14:53

Skribent

Peter Santesson
opinionschef på Demoskop, krönikör i DS