Krönika
Socialsekreterare
14 mars 2019 kl 05:10

Ska socialsekreterarna rädda oss från IS-terrorister?

Socialsekreterarna pekas ut som Sveriges mottagningsstyrka i debatten om återvändande IS-extremister. Yrkeskåren befinner sig dock redan under press och lär vara måttligt förtjust i att tilldelas rehabiliteringsansvar för en farlig terrorsekts hantlangare.

Är det inte brandkåren som brukar vara den som får rycka ut när ett ärende är så pass udda att det faller mellan alla normala stolar? Den sista anhalten, namnet som står längst ned på Övriga ärenden-raden i larmberedskapens telefonbok. Men den här gången är det en annan redan hårt prövad yrkesgrupp som får äran.

Jodå, Sverige har visst beredskap att kunna hantera de IS-extremister som vänder åter till Norden efter att ha besegrats i Syrien. Detta försäkrar chefen för Center mot våldsbejakande extremism, Jonas Trolle, i Svenska Dagbladet. Ett budskap i linje med hans positiva uppfattning att han ”och många andra i Myndighetssverige har ett ansvar … att inte vara för alarmistiska”. Mottagningsstyrkan som han pekar på ska till väsentlig del utgöras av kommunernas socialsekreterare. Men jag vet inte, om man inte redan hade hunnits gripas av panik inför situationen med återvändarna kan det nog vara nu den sätter in.

För en utomstående är det inte enkelt att övertygas om att våra arma socialsekreterare ska kunna lyckas göra detta glas ens halvfullt, hur positivt man än kan försöka vilja se på läget. Yrkeskåren befinner sig under mycket stor press redan idag, innan de har hunnit få allmänt rehabiliteringsansvar för en kader av sympatisörer och hantlangare åt vår tids vidrigaste och farligaste terrorsekt.

Bland pressklippen bläddrar jag förbi en anteckning om en klient i Kävlinge som dömdes till fängelse efter att ha hotat att skära halsen av en socialsekreterare som hade haft fräckheten att begära en komplettering till mannens biståndsansökan. Han visste var hon bodde, lät han meddela. Hur vore det att mötas av ens antydningar i den riktningen från personer som entusiastiskt reste till en annan världsdel för att hjälpa till att etablera en regim som skurit av halsar i industriell skala?

Socialsekreterarnas alltmer utsatta läge har uppmärksammats i flera år på Dagens Samhälle. Rätsstatens kanariefåglar kallade Jenny Sonesson dem för i en krönika 2015. Socionomerna flyr från yrket. Stressen och belastningen är väldigt hög, och hoten är vardagsmat. Det finns mängder med historier.

I december släpptes resultaten från Arbetsmiljöverkets stora inspektion av socialkontoren. Verket noterade att problemen är så utbredda att det finns ”en stor tendens att normalisera hot och våld”. Ett talande exempel på hur dessa tjänstemän har det redan idag är att arbetsmiljön kritiseras för sådant som att mottagningsrum saknar bra flyktvägar för tjänstemän som blir angripna, att det förekommer dörrar som öppnas inåt mot rummet och att larmknapparna är felplacerade.

Givetvis finns det fantastiska socialsekreterare som uppmärksammats för sina insatser mot extremismen. ”Jag önskar vi kunde klona henne. För vår säkerhet hade varit avsevärt mycket bättre då”, sa Magnus Ranstorp om Bettan Byvald som arbetar i Göteborg. Men som Paulina Neuding påpekade förra året är det varken hållbart eller anständigt med ett mottagande som kräver direkt hjältemod från enskilda socialsekreterare. Det här är ett problem som måste lösas på systemnivå.

Vilka konkreta medel besitter dessa socialsekreterare för att kunna handskas med hemvändande IS-kollaboratörer (eller än värre)? Vilket skydd och stöd kan tjänstemännen förvänta sig nu, när de tidigare har svikits i farans stund? Hur ska det gå till?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.