Krönika
Pedagogik
4 september 2017 kl 05:00

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Ska skolan betrakta kunskap som något relativt?

Den svenska skolan betraktar kunskap som något relativt och individuellt, på ett sätt som borde stå en bra bit ifrån den allmänna uppfattningen. Redan nioåringar får i dag lära sig att historiekunskaper är något föränderligt. Politikerna bör svara på om de vill ha det så. 

Det var länge sedan jag läste en så angelägen bok om ett svenskt politikområde. Kunskapssynen och pedagogiken: Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas (Dialogos) är skriven av några av Sveriges tyngsta experter inom sina fält. Inger Enkvist, professor emerita i spanska, Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, Martin Ingvar, professor i integrativ medicin och Ingrid Wållgren, doktorand i idé- och lärdomshistoria, visar från var sitt perspektiv att den debatt vi för om skolan missar det mest väsentliga.

Skoldebatten graviterar mot enskildheter och symbolfrågor: Det handlar om kommunaliseringen, vinst i skolföretag, betyg, mobilförbud, kepsförbud och läxförbud. 

Enkvist, Henrekson, Ingvar och Wållgren visar att ingen sådan enstaka faktor förklarar varför svenska elever lär sig för lite i skolan, och sedan underpresterar i mätningar som PISA och TIMSS. 

I stället pekar författarna ut en samling idéer om kunskap och pedagogik som präglar skolan. Det är frågan om ett helt paradigm, en helhetssyn, starkt färgad av aparta, postmoderna föreställningar.

Den svenska skolan betraktar kunskap som något relativt och individuellt, på ett sätt som borde stå en bra bit ifrån den allmänna uppfattningen.

Inger Enkvist visar med nedslag i läroplanen för grundskolan precis hur kraftigt märkliga, postmoderna idéer har kommit att prägla skolans styrdokument: Det är inte kunskaper i skolämnen som är det centrala, utan elevers förmåga att diskutera, planera och utvärdera. Redan nioåringar ska lära sig att historiekunskaper är något föränderligt, i stället för att fokusera på grundläggande fakta om viktiga händelser och årtal. Tyngdpunkten ligger på diskussion och ifrågasättande, inte på att förse elever med tillräcklig kunskap för att överhuvudtaget kunna bottna i sådana diskussioner. På så vis blir alla ämnen, även de naturvetenskapliga, ett slags samhällsvetenskap. 

När man ser kunskap som något så flytande och subjektivt följer också att kunskap inte kan läras ut genom undervisning. I stället blir lärarens roll att fungera som en guide i elevens eget sökande, med utgångspunkt i elevens inre motivation. Martin Ingvar, en av Sveriges ledande hjärnforskare, visar i ett kapitel hur denna föreställning är oförenlig med vad vi vet om barns lärande från hjärnforskning och kognitionsvetenskap. 

Dessutom kommer det att förbli ett lågstatusjobb att vara lärare så länge lärare inte förväntas undervisa. 

Det finns alltså inga enkla lösningar för skolan. Däremot skulle det göra stor skillnad för skoldebatten om kunskapssynen och pedagogiken gjordes till utgångspunkt för diskussionen. 

Politiker skulle behöva redogöra för vilken helhetssyn på kunskap och pedagogik de står för. De politiker och partier som argumenterar för nuvarande syn ska redovisa det öppet för väljarna. De som förespråkar en återgång till ett mer klassiskt inspirerat system, behöver svara på hur ett sådant skifte ska genomdrivas.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 4 september 2017 kl 05:00
Uppdaterad: 4 september 2017 kl 06:18

Skribent

Paulina Neuding
journalist och jurist