Nästan fem procent av begravningarna i Sverige 2015 genomfördes utan begravningsceremoni, en fördubbling sedan 2013. I Stockholm var 8,8 procent direktare. Enligt Sveriges begravningsbyråers förbund går allt färre på begravningar. Antalet gäster på minnesstunden efteråt har halverats sedan början av 90-talet. 1991 kom det i snitt 49 gäster, mot 24 under 2017. Det går också allt längre tid mellan dödsfall och begravning, i snitt 19 dagar 2012, mot nästan 22 förra året.
I stället för att låta mormor ligga veckor i kylen medan släkten i oändlighet matchar sina kalendrar för att hitta en gemensam lucka för en ceremoni låter man någon annan ordna det praktiska och tar i stället en gravöl vid den årliga släktträffen när man ändå planerar att ses.
Har den avlidne överlevt både familj, vänner och bekanta är kanske en direktare att föredra framför en ödslig begravning med bara prästen och organisten närvarande.
I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet menar Jan Olov Andersson, vd för Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, att vi i Sverige inte längre ger våra nära ett värdigt avsked och att det läggs betydligt mer fokus på att topptrimma kyrkogårdarnas gräs och buskar än att hedra den dödes begravning med vår närvaro.
Kanske beror ökningen av direktare och minskningen av besökare på att Sverige är ett mycket sekulärt land. Om det religiösa står för vidskepelse så signalerar det sekulära rationalitet och effektivitet.
Men hur rationella kan vi bli? Om man förutsätter att döden är slutet lär den avlidne inte lida av att utan omsvep slängas i ett hål i jorden.
”Läraren som får en stroke på skolgården behöver inte omedelbart bli bortforslad, det händer ingenting om han blir liggande där tills vaktmästaren har tid att ta hand om honom /…/ Om en fågel skulle sätta sig och hacka på honom, vad skulle det spela för roll? Skulle det vara bättre, det som väntar honom i graven, bara för att vi inte ser det?”, skriver Karl Ove Knausgård i ”Min kamp.”
Hela hanteringen kring döden är ganska irrationell, liksom döden själv. Efter snart två år i begravningsbranschen har jag hittills endast varit med om en direktare, på skriftlig begäran av den avlidne själv. Det kändes snopet.
De flesta svensk-judiska begravningar är kistbegravningar och sker inom tre, fyra dagar. Traditionen att släppa allt man har för händer för att gå på begravning är stark. Ingen förberedelse behövs, ingen klädkod, inga blommor. Ceremonin är avskalad utan musik, griftetalet kort och sedan hjälps alla åt att täcka den enkla träkistan med jord. Det hela är över på en halvtimme, rationaliserat utan att tappa fokus på den avlidne.
Muslimer begraver i jorden utan kista. Också rationellt, för varför lägga tusentals kronor på trä och vadd som ändå ska förmultna eller brännas?
Vi är ett land som rymmer många olika sätt att se på döden, vi kan lära av varandra. Men att helt hoppa över begravningen känns lite kallt.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.