Demokrati

Ska Alliansen kasta bort mandatperioden nu?

Ena dagen en svag och vilsen regering som bjuder in oppositionen till överläggningar, nästa en hård vänstersväng och direkt konfrontation mot alliansens välfärdspolitik. Det blir en delikat uppgift för politikerna att navigera i det nya landskapet. För en sak är säker - växlingarna mellan de två ytterligheterna under regeringens första dagar var bara början.

Veckoslutet blev en inrikespolitisk berg-och-dalbana. På söndagskvällen satt Stefan Löfven i Agenda och försökte redogöra för regeringens positioner. Man kan försiktigt säga att precisionen i svaren varierade. När intervjun nådde fram till energipolitiken bredde dimman ut sig. Löfven bjöd in oppositionen till energipolitiska överläggningar där regeringens egen ståndpunkt inte formulerades skarpare än några allmänna ”ingångsvärden”. Allt tycktes flyta.

Vad vill Löfven själv? Vad är han beredd att gå med på? De egna målsättningar som Löfven förstås har i frågan dolde han så gott det gick. Svaren var undvikande. Den högra sidan av kommentarsklacken på nätet gick i spinn. Ha, vilken svag och vilsen regering! Patetiskt!

Inte ens ett dygn senare var det dags för Löfvens nästa medieframträdande. På måndagen presenterade han, flankerad av Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson, den överenskommelse som regeringen har träffat med Vänsterpartiet om vinster i välfärden. Nu ska det bli begränsningar av vinstutdelning från välfärdsföretag och en möjlighet för kommuner att blockera nya friskolor, men först en utredning med leverans 2016.

Tonläget var omvänt från kvällen innan. Nu handlade det inte om ingångsvärden, utan riktiga nappatag som skulle rädda mormors välfärd från storfinansen. Den löjligt svaga och beslutslösa regeringen från kvällen innan syntes inte längre till. En hård vänstersväng och direkt konfrontation mot alliansens välfärdspolitik handlade detta om. Ett slag i ansiktet! Hur ska vi ha det? Kanske vore det ändå inte så dumt med en svag och positionsflexibel regering?

Vi kan lika gärna vänja oss, för det som väntar under den här mandatperioden är just växlingarna mellan dessa två ytterligheter. Och det är nog en bra idé att börja tänka närmare på om inte de två händelserna kanske kan ha något politiskt samband med varandra.

Vänsterpartiets förhandlingsvinst i välfärdsfrågan handlar rimligen om att partiet har hotat med att annars lägga ned sina röster i sista voteringsomgången i budgetomröstningen. Om Vänsterpartiet avstår i den voteringen kommer Löfvens budgetproposition att falla mot Alliansens skuggbudget. Det är inte givet att hotet är helt trovärdigt, men Löfven vågar inte ta risken. Därmed hamnar vi i den minst sagt ironiska situationen att det är Alliansens röststyrka och eniga beslutsamhet i budgetvoteringen som tvingar Löfven till en kraftigare vänstersväng än han egentligen önskar göra.

Hur ser det då ut i energifrågan? Kommentarsklacken hör bara en svag stackare till statsminister som inte kan formulera en tydlig regeringsposition. Kampanjlusten och valrörelsementaliteten dröjer sig kvar under en förlängd sorgeperiod efter valförlusten. För det man borde intressera sig för är en statsminister som i den här frågan har problem med sin koalitionspartner, och nu verkar vilja förskjuta styrkeförhållandet genom att bolla upp frågan till blocköverskridande förhandlingar där han understryker att alla ingångsvärden ska vara tillåtna. (Så brukade sannerligen inte S låta förr.) Löfven ber i praktiken om politisk assistans utifrån.

Så vad föredrar allianspartierna? När regeringen förhandlar vänsterut eller högerut? Och skulle det inte vara möjligt med en villkorad byteshandel mellan frågor av det förra och det senare slaget? Alternativet är hålla blocklinjen. Det maximerar kontrasten mellan en enig men mandatfattig allians och en splittrad minoritetsregering som inte kan uträtta mycket.

Det är ingen lätt avvägning för allianspartierna. Ett starkt allianssamarbete i valet 2018 måste säkras. Men det finns ett pris om oppositionen bara använder de kommande fyra åren till att tydliggöra hur illa det går när väljarna röstar fel. Välfärdsuppgörelsen i måndags är bara ett första exempel.

Under hösten 1992, när vi fick den beryktade 500-procentiga räntechocken, bestämde sig S-ledaren Ingvar Carlsson för att Socialdemokraterna, då i opposition, trots allt skulle samarbeta med den borgerliga minoritetsregeringen om två smärtsamma åtstramningspaket. I praktiken räddade S livet på regeringen Bildt. Vissa tyckte att S borde avvaktat och låtit väljarna upptäcka hur det blir med en borgerlig regering. Attraktiv tanke för en hämndlysten partist, men destruktivt för landet. Carlssons motfråga löd: Hur ser det i så fall ut när vi kommer tillbaka?

Det är ett långt tidsperspektiv som kräver självförtroende. Det blir en delikat uppgift för allianspartierna att kunna balansera en sådan konstruktiv inställning med bibehållen alliansenighet som gör att de faktiskt också en dag kan komma tillbaka.

Därmed hamnar vi i den minst sagt ironiska situationen att det är Alliansens röststyrka och eniga beslutsamhet i budgetvoteringen som tvingar Löfven till en kraftigare vänstersväng än han egentligen önskar göra.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.