Krönika
Skolan
25 september 2018 kl 05:35

Denna artikel publicerades för ett år sedan

Självbedrägeri att hylla svenska skolan

Vi betraktar gärna svensk skola som jämlik, som att den fostrar goda demokrater. Men i en skola som relativiserar kunskapsnivåer och fakta är det inte möjligt att uppnå jämlikhet – allting är ändå bara situationsbundet och subjektivt. Och då fostrar vi istället individer som är sårbara för demagoger och antidemokrater.  

Länge hette det att svenska skolan, kräftgången i internationella mätningar till trots, i alla fall fostrade kreativa individer. Visserligen föll svenska elevers prestationer när det kom till sådant som matematik och naturvetenskap, men det var ändå som att det inte gick att föreställa sig att den svenska skolan skulle producera studenter som i slutänden inte är konkurrenskraftiga i internationell jämförelse, eller på en internationell marknad. Säkerligen låg Sveriges konkurrensfördelar i fritt tänkande och skapande, resonerade man. 

Så är nu inte fallet, vilket också framgår av Pisa. Sydostasiatiska elever är på det stora taget bättre på kreativ problemlösning än jämnåriga i Sverige.

En annan, relaterad föreställning har varit att den svenska skolan har en utomordentlig förmåga att fostra goda demokrater. Svenska elever stöps trots allt i den svenska skolans värdegrund och i en kultur som i sätter den enskilde elevens sociala och emotionella behov främst.

I detta ligger också en självbild som går ut på att den svenska skolan är jämlik. Bland annat eftersom man har gjort upp med idén om läraren som auktoritet och med alla formella uppförandekoder som uppfattas som just auktoritära: Att markera respekt för skolan som institution eller lärarens roll genom sociala signaler – som att ta ut tuggummit eller ta av kepsen – betraktas i värsta fall som ett hot mot jämlikhet och demokrati, i bästa fall som hopplöst förlegat. Den eviga debatten om keps- eller mobilförbud kokar just ner till frågan om huruvida krav på sådana sociala markeringar överhuvudtaget är legitima. 

Det är i alla fall värt att notera att Sverige är ett av få länder i världen där läraren kan tilltalas med Janne och att det reflekterar en ideologisk ståndpunkt, som ligger långt ut på skalan i internationell jämförelse.  

Men att den svenska skolan skulle fostra särskilt goda demokrater är också självbedrägeri. 

I en mycket läsvärd artikel i tidskriften Quillette skriver Magnus Henrekson*, professor i ekonomi och vd för institutet för Näringslivsforskning och Johan Wennström, fil lic i statsvetenskap verksam vid samma institut, om den svenska skolan under rubriken ‘Post-Truth’ and the Decline of Swedish Education. Författarna konstaterar att den svenska skolan har gått längst i att överge en kunskapsbaserad läroplan för att i stället omfatta postmoderna idéer som relativiserar sant och falskt. 

Därmed är jämlikhet inte möjlig – eftersom det inte går att utforma objektiva kriterier för hur betyg ska sättas. Eleverna är utlämnade åt lärarnas godtycke, och betyg kan bli en fråga om förhandling mellan elev och lärare. En skola som inte vill medge att det finns fakta, kommer också ofrånkomligen att fostra elever som är sårbara för alternativa fakta – och därmed för demagoger och antidemokrater. 


* Magnus Henrekson är också medförfattare till boken Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas, Dialogos 2017.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.