Sexualupplysning

Sexualundervisningen står och stampar på stället

Vår sexualitet är en av de största aspekterna av livet, inte minst i de hormonstinna tonåren när allt är nytt och livsfarligt spännande. Att få vettig information och stärkas i sin sexuella integritet är en läxa långt viktigare än mycket annat vi kan lära våra unga.

Gästkrönika

Kommer ni ihåg er första lektion i sexualkunskap?

Jag har vaga minnen av ett textstycke om preventivmedel och en pedagogisk ritning av äggstockar.

Vad jag egentligen minns bäst är allt obekvämt som omgav det. Att vår unga, manliga biologilärare stammade sig igenom det hela och att killarna skulle visa sig oberörda genom att ställa pinsamma frågor. Hur lättad jag var när jag fick gå därifrån.

Mycket har hänt med vår syn på sexualitet sedan dess. Därför blir jag ledsen när det slår mig att trots att världen förändrats så verkar skolans sexualundervisning på många håll i landet stå och stampa på samma ställe.

Den förra regeringen gav Skolverket i uppgift att utreda hur sexualupplysningen skulle kunna bli bättre. Som jag ser det behöver dagens undervisning uppdateras för att vara relevant för samtiden.

Jag vill tro att vi börjat göra oss av med många förlegade tankar som omger diskussionen om sex. Vem som ska ta initiativ, vem som ska sätta stopp. Vem som har rätt att njuta. Diskussioner som rör samtycke, förväntningar och könsroller bör därför inkluderas.

För många unga är dessutom porr den första kontakten med vuxen sexualitet, långt innan de får möjlighet att prata om ämnet med vuxna de litar på. I en samtid där porr blivit mer lättillgänglig är det snudd på tjänstefel att inte diskutera den - att ifrågasätta normerna som målas upp och upplysa om hur man bör förhålla sig till mediet.

Det här blir inte mindre relevant i ett land som Sverige, som tagit emot ett stort antal unga människor från länder där synen på sex är annorlunda och mer restriktiv. De förtjänar och behöver, kanske mer än andra, ett neutralt forum där det går att diskutera och problematisera frågan utan omvärldens tabun.

Sedan 1955 har sexualkunskap som ämne varit obligatoriskt i skolan, med minskat antal ungdomsgraviditeter och könssjukdomar som följd.

Trots det har en undersökning från RFSU tidigare visat att bara en ytterst liten del av lärare får utbildning för att hantera ämnet. 2018 släppte Skolinspektionen en rapport som visade att många av dem tycker att det är svårt att undervisa om och att skolorna brister i arbetet.

Här behövs insatser för att utbilda sexualupplysare, i eller utanför skolans regi, och en standardisering så att vi kan garantera undervisningens kvalitet.

Bortom statistiken över graviditeter och könssjukdomar finns nämligen ett större och svårare ämne som innefattar psykiskt mående, acceptans och förebyggandet av övergrepp. Saker som inte ryms på en pedagogisk ritning över fortplantningsorganen utan kräver förtroende och samtal.

Vår sexualitet är en av de största aspekterna av livet, inte minst i de hormonstinna tonåren när allt är nytt och livsfarligt spännande. Att få vettig information och stärkas i sin sexuella integritet är en läxa långt viktigare än mycket annat vi kan lära våra unga.

Bildandet av föreningen SNAF - Sexualundervisningen ni aldrig fick, är ett lovvärt initiativ av fantastiska unga tjejer.

Det är också något som inte borde behövas i dagens Sverige, och ett underbetyg för Skolverkets arbete.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.