Demokrati

SD vill mig illa

Sverigedemokraterna dras med sina väljare. Och med sin politik. Nej, jag tänker inte samarbeta med Sverigedemokrater. Skälet till det är mycket enkelt. De vill mig illa.
Krönika

Jag har varit politiskt aktiv sen ungefär 1976, och har aldrig behövt vara rädd för några politiska motståndare. Jag har aldrig blivit hotad, fått obehagliga mejl eller hängts ut, av andra politiska partiers sympatisörer. Därför kom det som en chock när de första började rulla in för sisådär sex år sen. Jag tycker inte jag varit otidig, eller otrevlig i den politiska debatten; eftersom jag står för vad jag säger med mitt namn så måste jag faktiskt försöka hålla nån sorts nivå. Och jag har också kunnat skaka hand med de jag grälat med, och därefter gå hem till familjen relativt nöjd och glad.

Så icke längre.

Jag hör inte till de som drabbats värst. Jag har bekanta som faktiskt har det riktigt jävligt. Där hatet väller in som en tidvattenvåg. Nästintill alltid anonymt, nästan alltid väldigt grovt, ofta mycket hotfullt. Från början betingat av att man uttryckte nån sorts sympati för flyktingar, numera också breddat till kvinnosyn och islam. Alltid kopplat till ni vet inte hur det ser ut, men det gör vi! 

Att höga representanter för Sverigedemokraterna deltagit i sånt här gör att jag ser dem alla med misstänksamhet. Deras krafttag klingar oerhört ihåligt när hatet upprepas om och om igen.  Jag har överhuvudtaget svårt att förstå hur man - om man nu inte deltar i dessa hatdrev - kan välja att gå med i ett parti som så starkt är bundet till just hatet och mejlen och de anonyma påhoppen. Var är er politiska hygien?

Jag vill inte sitta i armkrok med nån som, kanske, önskat livet ur mig och de mina. Så enkelt är det. För mig är det inte nåt att fnysa åt.

Det handlar inte heller om att nån ska be om ursäkt. För vad? Det är ju inte så att det har upphört. Det har bara blivit smartare, med fejkade namn och mejladresser. Det har blivit mer organiserat, där en formlig hyenaflock genast kastar sig åt samma håll, för att bemöta någon eller något.   

Man kan sucka åt det, blockera, kanske polisanmäla om det är tillräckligt grovt. Man kan försvara det i den heliga yttrandefrihetens namn - fast, hallå, yttrandefriheten är ju faktiskt något som kräver att man står för sin åsikt med sitt namn. Människor dör för rätten att ha en åsikt och kunna stå för det, medan somliga tydligen anser att anonymitet, och hat, är värt mer. Sug på den, liberaler.

Inte heller tänker jag avfärda dem som knäppgökar. De är inte bara knäppa, de är farliga. De drar ner debatten, som i sig ska vara intensiv, i ett träsk av hot och hat och fördomar. Toppa det med lite bristande utbildning så har ni näthatarna i ett nötskal.

Jag tänker inte förhandla med människor som betraktar mig som landsförrädare för att jag inte tycker att chokladbollar är ett evigt kulturarv, vet att Nationalsången skrevs som en firmafestvisa och att döpa om Pippis pappa till pirathövding knappast kommer förstöra riket. Inte en chans.

Politik är viktigare än så.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.