De där SD-väljarna har gjorts till det gåtfulla folket i svensk politik. Det finns knappast en mer omskriven och genompsykologiserad grupp. Och tycks det inte finnas en särskild förtjusning i att betona att SD-sympatier är överrepresenterade i vissa grupper? Lågutbildade och lite på skuggsidan i samhällsekonomin, pappfigurer som föreställer någon som dragit nitlotten och blivit kvar i byn när de andra åkte till storstaden och gjorde karriär.
Den lågpannade antagonisten i filmen Änglagård, han som lade in en snus och brände ned herrgården därför att han var så ”rädd” för att förändringens vindar hade börjat blåsa i byn, är det så man ska föreställa sig en SD-väljare?
Bilden av SD-väljaren som en landsortsfigur är seglivad. Visst är det i vissa småorter som man kan hitta de riktigt höga SD-nivåerna, men det betyder inte att den typiske SD-väljaren för den sakens skull skulle bo i en sådan ort. En belysande övning man kan göra vid skrivbordet är att sortera Sveriges kommuner utifrån var SD har fått flest antal röster i riksdagsvalet – notera, antal alltså, inte andelar. Så kan man ge sig ut på en resa i SD:s valmanskår från det röststarkaste ”fästet” och nedåt och börja summera antalet sympatisörer. Den resan börjar, närmast med nödvändighet, i Stockholms stad, därefter följer Göteborg och Malmö. Det är rätt självklart med tanke på hur befolkningstalen ser ut. Det är helt enkelt där det finns flest väljare.
Så fortsätter man färden nedåt i listan och passerar större orter som Västerås och Norrköping. Vi fortsätter att summera och räknar vidare. Så var befinner man sig när man fått ihop drygt hälften av SD:s totala röstetal? Hur långt ut i avfolkningsbygden har man hamnat? Nej, man har inte hamnat i närheten av Änglagård. Svaret är att man befinner sig på tröskeln till Solna stad. Orter som Solna och Täby betyder faktiskt mer för Sverigedemokraternas resultat i riksdagsvalet än vad Sjöbo och Hörby gör.
Att SD-sympatierna är starkare bland lågutbildade vet varje tidningsläsare. Och jo, nog ligger det till så. Men än en gång är bilden mer komplex. Det brukar väcka mer förvåning att få höra att SD är något större än Liberalerna bland akademiker. Det passar inte in i pappfigursmodellen av SD-väljaren.
Men är inte SD-väljarna globaliseringsförlorare som har fått sina verkliga intressen om bakfoten (och alltså dessutom är förvirrade kring sina egentliga motiv)? Igen, visst finns det en koppling mellan svag ekonomisk ställning och SD-sympatier. Men samtidigt hör det till bilden att SD är tredje största parti bland höginkomsttagare. Kom inte här och stör med nyanser!
Kanske är jag orättvis, men jag läser in en undertext i bilden av SD-väljaren som en ekonomiskt och kognitivt resurssvag person som vistas långt ifrån de urbana tillväxtområdena. De egenskaper som betonas är de som i vissa kretsar tjänar som sociala lågstatusmarkörer. Undertexten blir att detta skulle vara väljare som inte riktigt förtjänar samma respekt som alla andra.
I själva verket är det inte väljare som är så enormt mycket mer exotiska än andra. Att påpeka det är inte att göra ett förtäckt inlägg i någon regeringsförhandling. Det är faktiskt bara att påtala ett faktum.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.