Ekonomi

SD kokar soppa på rutten fisk

Sverigedemokraternas akilleshäl är ekonomi. Partiet vill slakta statsbidragen till kommuner och landsting med 53 miljarder till 2018. När både välfärden och flyktingmottagningen snarare kräver högre skatter.
Krönika

En tidnings största tillgång är läsarna. Denna vecka vill jag lyfta fram Anna Ljungdell, kommunalråd (S) i Nynäshamn. I stället för att ägna sig åt sedvanliga invektiv mot Sverigedemokraterna räknade hon på deras budgetmotion. I debattartikeln ”Massiva besparingar på välfärden i SD:s budget” (DS 8/9) menar hon att SD vill slakta statsbidragen till kommuner och landsting med 53 miljarder till 2018. 

Det är en tiondel av varje kommunal budgetkrona. För välfärden vore förslagen en katastrof. Sverigedemokraterna kokar sin soppa på rutten fisk: ”Skär bort allt relaterat till invandrare, flyktingar och bidrag så fixar sig resten.” Typ.

SD:s akilleshäl, ekonomi, är samtidigt en spegelbild av tokvänstern; de som tror att resurser aldrig kan sina och ständigt hävdar att Sverige har en moralisk skyldighet att alltid ställa upp för alla utsatta. Som om pengar och personal inte måste byggas upp genom företagande, produktion, export, offentlig service och beskattning av inkomster och konsumtion. 

Man kan heller inte betrakta de som får hjulen att snurra som fiender; kapitalisterna, företagarna, entreprenörerna eller de fem miljoner som är sysselsatta med beskattningsbart arbete. Sådana kausala ekonomisk-psykologiska samband vill varken höger- eller vänsterpopulister acceptera. Deras syre är falska motsättningar mellan ”folket” och ”eliten”.

Jag har alltid ogillat propagandatricket att ”något har gått sönder”. Kampanjerna har huvudsakligen gynnat SD och bekräftat hatskribenten ”Julia Caesars” världsbild. ”Något har gått sönder. Vårt gräddvita Sverige. Och det är landsförrädaren Reinfeldts, invandringens och pk-elitens fel.”

Nej, allt är förstås inte tipptopp. Konjunkturinstitutet meddelade nyligen att välfärden kräver 100 miljarder i högre skatter fram till 2019. Framför allt för att möta de politiska löftena om högre kommunal personaltäthet i skola, vård och omsorg samt säkra bidragen till sjuka, pensionärer och arbetslösa.

Jag tror att prognosen är försiktig. Givet det hopplösa läget i Mellanöstern och konflikthärjade delar av Afrika kan man räkna med att asyl- och anhöriginvandringen ökar kraftigt. 2015-2019 lär, med nuvarande politik, nästan 400 000 nya flyktingar beviljas permanent uppehållstillstånd i Sverige. 

Det totala antalet invånare med asyl överstiger därefter en miljon eller var tionde person i landet. Bara nettokostnaden för en miljon flyktingar kan, inklusive Migrationsverkets löpande asylprocesser, från 2019 uppskattas till över 100 miljarder om året.

Så min gissning är att skatterna snarare måste höjas med betydligt mer än KI:s 100 miljarder om välfärden plus alla öppna hjärtan ska mättas. Sverige klarar provet, men tala klartext om priset. Varje rutinerad kommunpolitiker vet att det aldrig går att smita undan det tidlösa talesättet: ”It’s the economy, stupid”. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.