Sverigedemokraterna

SD är inte pålitliga i fråga om laglydnad

SD föreslår nu angiverilagar, men är samtidigt ett parti med en högre grad av kriminalitet i de egna leden än andra partier, skriver Jona Elings Knutsson. 

Det ska vara brottsligt att gömma flyktingar och olagligt att inte ange den som gör det, deklarerade Sverigedemokraterna i lördags. Att mana till laglydnad är rätt okontroversiellt i dessa tider av rop på fler poliser och högre straff, men att också göra det brottsligt att inte ägna sig åt angiveri rimmar endast med totalitära stater. Att SD ens anser sig pålitliga i frågor som rör kriminalitet förvånar - SD toppar själva listan över det parti som har flest kriminella riksdagsledamöter.

Dessutom hann debatten om angiveriet knappt blåsa över förrän vi återigen påmindes om partiets speciella syn på brottslighet. På måndagen rapporterade nämligen Göteborgs-Posten att SD i ett internt valstrategidokument haft häpnadsväckande obskyra planer.

“Vi har haft problem med sabotage – men att få en valstuga nedbränd är inte nödvändigtvis illa för oss: det kan bli en trevlig tidningsartikel. Därför kan det vara god strategi att sätta upp en brännbar (tom, naturligtvis) valstuga i valkampanjens inledning".

Detta är inte första gången Sverigedemokrater anstränger sig för att framstå som brottsoffer, genom åren har flera besynnerliga fall hunnit rada upp sig. Som 2007, när det sverigedemokratiska paret Kinnunen ska ha överfallits och bakbundits med tejp i sitt hem. “På tejpremsan anträffades ett fingeravtryck men det är nu klarlagt att det härrör från målsäganden själv” uppgav åklagaren Tora Holst några månader senare när fallet lades ned. Eller 2010, då sverigedemokraten David von Arnold Antoni anmälde att han misshandlats och fått ett hakkors inristat i pannan, men både rättsläkare och polis gjorde andra bedömningar: ”Starka skäl beträffande läge och utseende talar för att skadan är självförvållad” lät ett utlåtande som Sydsvenskan refererade.

Andra klassiker på temat sverigedemokrater och brott är en lägenhetsdörr som sattes i brand 2011, men som även den misstänktes vara självförvållad. Eller 2012, då sverigedemokraten Lars Isovaara uppgav att han blivit rånad på sin väska av två invandrare. Det visade sig dagen efter att han glömt väskan på en restaurang.

Politiska brott kan framkalla hämndaktioner och fler politiska attentat. Den kunskapen borde göra oss alla varsamma med att politisera brott – eller än värre, fingera och arrangera dem med förhoppning om martyrskap som röstmaximerande faktor.

Risken att antända krutdurkar och sätta igång våldsspiraler är överhängande. Mest känt historiskt är kanske Herschel Grynszpans mord 1938. Som polsk jude i Paris fick han vykort från sin far som precis deporterats. Fadern beskrev vidriga förhållanden för de deporterade. Grynszpan tog sig till tyska ambassaden och sköt den första person han träffade på. Dådet togs sedermera som ursäkt för kristallnatten i Tyskland – en brutal pogrom med mord, massarresteringar, brända synagogor och vandaliserade butiker.

Sverigdemokraternas önskan att sätta hämndkänslor i brand har emellanåt tagit sig obehagliga uttryck. “Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!”, twittrade Jimmie Åkessons dåvarande pressekreterare Linus Bylund efter Utöya-massakern. Kent Ekeroth twittrade samma dag ”Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?” och la till ”Nej, jag kommer inte kalla er islamofober”.

Brottsprovokationer och falska anmälningar om brott riskerar inte bara föda hat och hämnd utan tar också resurser från räddningstjänst och polis, resurser som Sverigedemokraterna gör ett stort debacle av är för knappa. Falska anmälningar är också hån mot de brottsoffer som faktiskt utstår reellt hot och våld på grund av sina politiska engagemang – Sverigedemokrater inkluderade.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.