Krönika
Barnkonventionen
27 januari 2020 kl 05:05

Sätta barn i fängelse? Helt okej enligt Barnkonventionen

Skribent

Mats Reimer
krönikör och barnläkare i Mölnlycke

Det här är en opinionstext

Barnkonventionen har blivit svensk lag. Det betyder inte mycket, den är en papperstiger som mest tjänar som politiskt slagträ när andra argument saknas. 

I sin nyligen utgivna bok Extra allt! gisslar Lundaprofessorn Mats Alvesson bland annat hur organisationer och myndigheter förspiller onödig energi på utarbetande av värdegrunder, policys, kärnvärden och handlingsplaner som låter tjusigt men sedan glöms bort i en dammig pärm någonstans. Det blir oftast ett spel för galleriet, bekännelser (med patos) till olika goda värden, dock bara på ett ytligt plan där reella målkonflikter och äkta etiska dilemman sopas under mattan. Det enda positiva med att byråkraterna lägger tid på värdegrums är att de just då inte kan hitta på annat som stör verksamheten på golvet.

När jag läste Alvessons bok kom jag osökt att tänka på all uppståndelse kring att Barnkonventionen från nyår blivit svensk lag. För Barnkonventionen är en tandlös papperstiger.

Detta visste du kanske inte om konventionen: Den anger det som godtagbart att sätta barn i fängelse (dock inte på livstid) enligt artikel 37. Det är godtagbart att rekrytera 15-åringar till militärtjänst enligt artikel 38. Det är enligt konventionen helt godtagbart att rituellt könsstympa pojkar (då det är bara könsstympning av flickor som anses vara ”skadlig traditionell sedvänja”). Verkar Barnkonventionen plötsligen lite urvattnad? Jo, men annars hade inte all världens länders regeringar skrivit på (utom USA).

Som anställd i Västra Götaland har jag uppfostrats i Barnkonventionen; detta är den nya katekesen man förväntas lära sig och godta utan kritiska frågor. Avdelning Mänskliga Rättigheter i Västra Götalands Regionen, numera Region Västra Götaland, har åt SKL/SKR, producerat en webbutbildning om hur Barnkonventionen bör implementeras i de offentliga verksamheterna. Men då Avdelning Mänskliga Rättigheter (MR) tycker det är ok att små pojkar utsätts för ofrivillig omskärelse, verkar vi ha olika syn på barns rättigheter. Och man kan ifrågasätta varför vår region tycks vara den enda som lägger miljoner skattekronor på en särskild avdelning med MR-byråkrater.

För en lite djupare analys vill jag rekommendera läsarna att ta del av docent Jakob Heidbrinks artikel Barnkonventionen kortsluter demokratin som nyligen publicerades i Kvartal. Dels får man lära sig att konventionen inte alls får samma status i svensk lagstiftning som europeiska MR-konventionen har, dels tas Barnkonventionen ned på jorden; den är en papperslapp författad av en kommitté, inte gudomliga stentavlor från Gaia. Heidbrink varnar för en ”juridifiering” av vad som borde vara politiska diskussioner.

”Abstrakta rättighetskataloger som barnkonventionen och andra rättighetskataloger utgör inte regler: det är retoriska figurer som uttrycker politiska önskemål. Att behandla sådana rättighetskataloger som vore de bindande regler innebär därför att man försöker låsa den politiska processen. (…) kommande generationer ska hindras från att fatta politiska beslut som nuvarande generation inte anser över huvud taget är lämpliga. (…) en argumentation som avser att frysa den politiska utvecklingen vid nuvarande majoritetsuppfattning.”

Än mer absurt blir det när Barnkonventionens efterlevnad nagelfars av politiska FN-kommissarier som alltid hittar en uppsjö av saker att kritisera Nordens regeringar för, oaktat att våra länder torde vara bland de mest rättvisa, humana och barnvänliga som skådats i homo sapiens historia.

FN:s kommitté för barnets rättigheter lägger sig i stort som smått. Norge (som gjorde barnkonventionen till lag redan 2003) kritiserades härom året för att barn fick ADHD-diagnos och medicinsk behandling. Sverige läxades upp för samma sak 2015, och dessutom hävdade kommittén att just afrosvenska barn alltför lättvindigt omhändertas av sociala myndigheter (sic). Gången dessförinnan fick Sverige år 2009 kritik för att barn under åtta år inte får behandlas med alternativmedicin. Hur kan Barnkonventionen plötsligt bli rättesnöre för vilka medicinska behandlingar som är de riktiga?

Man kan se framför sig hur homeopater kommer hävda att Sverige bryter mot Barnkonventionen om vi höjer åldersgränsen för skydd mot kvacksalveri till 15 år, enligt det förslag som varit ute på remiss. Och barnläkare kan slå tillbaka med att det tvärtom ser mer till ”barnets bästa”. Scientologerna lutar sig redan mot FN:s kommitté för barnets rättigheter när de driver sin antipsykiatriska agenda. Så blir Barnkonventionen blott ett slagträ att drämma i huvudet på meningsmotståndare, på samma sätt om Bibeln, Das Kapital eller Maos lilla röda fungerat i andra sammanhang. Ett substitut för verkliga argument. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 27 januari 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 27 januari 2020 kl 05:03

Skribent

Mats Reimer
krönikör och barnläkare i Mölnlycke