Skatter

Samhället är större än Täby, Irene Svenonius

I den moderata visionen där skatten är låg, vårdköerna obefintliga och infrastrukturen och kollektivtrafiken ymnig ryms bara Täbybor. Övriga medborgare får helt enkelt inte plats. 

”När Socialdemokraterna höjde skatten 1995 flyttade jag från Stockholms stad”, skriver Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län, i Moderaternas tidning Medborgaren

Det är inte ett medgivande under press utan något Svenonius självmant lyfter, och som hon rimligen tror är något som kan få fler att sympatisera med Moderaterna.

Det är intressant, eftersom det i många sammanhang anses asocialt att inte vilja vara med och bidra till det gemensamma. Svenonius är förstås i gott sällskap, men Leif Östling fick trots allt avgå. Kanske för att han använde fulare ord? Hans budskap var hur som helst snarlikt. 

Det är naturligtvis varken brottsligt eller omoraliskt att flytta, men det finns något märkligt i hur Svenonius upphöjer sin flytt till Täby, en av kommunerna med lägst skatt i Sverige, till allmänpolitiskt recept, ungefär som om det är något alla människor kan göra. Eller som om alla kommuner skulle kunna klara sig med mindre skattepengar, om de bara härmade Täby.   

Alla svenskar kan förstås inte bo i Täby. Om inte annat så för att kommunen är en av ett fåtal i Sverige utan allmännytta (den såldes redan på 90-talet). Eller för att det bara finns 10 procent hyresrätter i flerbostadshus. Eller för att en genomsnittlig villa i kommunen kostar 7 miljoner kronor.

Det krävs helt enkelt en viss inkomst för att bo i Täby. Det förklarar varför välfärden kan upprätthållas också med låga skatter; höga inkomster ger högre skatteintäkter trots lägre skattesats, och välavlönade, välutbildade kommuninvånare som sällan är arbetslösa kostar mindre för kommunen.

Men det är inte ett generellt framgångsrecept för Sverige att enbart ha välutbildade och välavlönade invånare i arbetsför ålder. Liksom Svenonius har Moderaterna för länge sedan slutat tala om vad av det gemensamma som ska väljas bort när skatterna hålls låga – hennes artikel pläderar tvärtom för en lång rad dyra och offentligfinansierade åtaganden typ infrastruktur, kollektivtrafik och välfärd – men de människor som ryms i den moderata visionen är alltså Täbybor. För att ekvationen ska gå ihop är det rätt många andra som helt enkelt inte får plats.

Det finns även andra frågetecken. Det är smått surrealistiskt att läsa hur den ytterst ansvariga för NKS, där det kostar tre årslöner för en undersköterska att byta en dörr (obs verkligt exempel), säger sig ”brinna för” den ”bästa valutan för skattebetalarnas pengar”. Men eftersom Svenonius upptagits i Moderaternas partiledning antar jag att det anses vara en bra symbol för den moderata sjukvårdspolitiken.

Sjukvården ska vara ”köfri och valfri”, skriver Svenonius också, och oavsiktligt säger detta klumpigt formulerade försök till slagord något essentiellt om den moderata världsbilden: de vill så gärna att allt som kostar i livet ska vara valfritt. Men behovet av vård styrs varken av rättvisa eller individens fria vilja. Vi kan inte välja bort sjukdomar och vi kan inte välja bort varandra. ”Vad fan får jag?” frågade Leif Östling.

Man får ett samhälle. Det är större än Täby. Därför kostar det också mer än Täbys kommunala skattesats.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.