Krönika
Demokrati
9 september 2016 kl 06:45

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Så länge vi tycker likadant är valfriheten inget problem

I värderingsmässigt homogena miljöer är inte valfrihet ett politiskt problem – men när den tillämpas bland människor med andra värderingar och kultur får det plötsligt en helt annan politiskt sprängkraft.

Det pågår just nu en debatt om flick- och pojkgymnastik, efter att Skolinspektionen gett en muslimsk friskola grönt ljus för en uppdelning. Många drar sig till minnes att det var vanligt med åtskilda lektioner på 60- och 70-talet. De erfarenheterna har emellertid inte någon bäring alls på vad konflikten handlar om i dag. För naturligtvis är det egentligen det underliggande motivet till den åtskilda gymnastiken som gör frågan så kontroversiell.

Jag misstänker att valfrihetssystemen i den svenska välfärdsstaten bygger på en hittills förbisedd paradox. Nämligen att förutsättningen för att valfriheten ska förbli acceptabel och okontroversiell i Sverige är att de som utövar valfriheten – medborgarna som väljer – är värderingsmässigt homogena.

När den kulturella och värderingsmässiga överlappningen i befolkningen är stor blir valfriheten något av ett ytfenomen. Därmed inte sagt att dessa val skulle vara mindre viktiga för individen, men ur ett politiskt perspektiv blir de inte fundamentalt kontroversiella. För det gäller bara olika personligt anpassade vägar att uppnå syften som alla omfamnar. 

I heterogen miljö, med mer grundläggande kultur- och värderingsskillnader, kommer utfallet av valfrihetssystem att få en helt annan politisk sprängkraft. Ju mer heterogen befolkning med skillnader som kan komma till uttryck genom valen, desto mer politiskt svåracceptabla blir valfrihetssystemen.

Låt mig ge ytterligare ett par exempel.

En bärande del i kritiken mot vårdnadsbidraget, och som till slut ledde till dess avskaffande, var att bidraget i synnerhet utnyttjades av kvinnor med invandrarbakgrund. Andemeningen i kritiken var att bidraget verkade segregerande och understödde reaktionära könsroller som staten ska motverka. Det intressanta med denna kritik var att man särskilt lyfte fram just utfallet hos invandrarkvinnor som en faktor för varför valmöjligheten skulle avskaffas. De valde fel, med fel syften och som ett uttryck för normer som inte är politiskt acceptabla. Heterogeniteten satte därmed en gräns för valfriheten.

Samma sak lär upprepa sig inom andra områden. Kärnan i paradoxen handlar om att ett och samma val kan vara harmlöst eller oacceptabelt helt beroende på motivet till valet. Syfte och kontext spelar en avgörande roll. Rätten att välja en läkare som man känner sig trygg med och litar på är lätt att sälja in. Men att vägra en läkare av motsatt kön därför att man anser att det är omoraliskt med sådana kontakter är däremot ett uttryck för reaktionära värderingar som knappast kan accepteras av det offentliga Sverige.

Den verkliga gränsen för det som accepteras handlar inte bara om hur och vad man väljer, utan varför. 

Saken är bara den att motiv inte är åtkomliga med lagstiftning. Det är inte möjligt att godtyckligt öppna för valhandlingar som utövas med acceptabla syften, men förbjuda på ytan identiska val men som är uttryck för reaktionära eller oacceptabla värderingar. Antingen får man välja eller inte. Och ju mer värderingsmässigt heterogen befolkningen är som utövar valfriheten, desto oftare kommer den konflikten upp till ytan.

När valfrihetssystemen kolliderar med de heterogena värderingarna tycks det vara valfriheten som ger vika. Man kan ha olika uppfattningar om det är lämpligt eller ej. Jag bara konstaterar hur den svenska välfärdspolitiken tycks fungera. Jag tror att den mekanismen, som tycks vara förbisedd av så många, kommer att visa sig få stor betydelse de närmaste åren.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.