Så gillrar Löfven sin machiavelliska valfälla

Stefan Löfven har av några framställts som en rätt fyrkantig fackföreningskille utan några egentliga erfarenheter av det politiska spelet. Det är därför han fått problem. Hade han varit luttrad riksdagsräv fanns ingen regeringskris.

Kanske är det så. Han kom in i riksdagen ena veckan, bildade regering under den andra. Det är en rätt snabb karriär, utan motstycke i svensk politisk historia.

Samtidigt ska vi komma ihåg vad Napoleon sade: ”I krig och prostitution är oftast amatörerna de bästa.” Och den nye killen i socialdemokratins ledning har uppträtt som en riktig Machiavelli i detta spel.

Efter att först ha varit omständigheternas fånge, och låtit budgetdebaclet utvecklas medan han passivt vädjade om en ogin omvärlds barmhärtighet i det svenska samförståndets mellanmjölkströga anda, tog han plötsligt initiativ och blev situationens herre, eller i vart fall förste man ut att försöka surfa på kaosvågen.

Att vara den som definierar situationen har sina tydliga fördelar. Det är inte bara i medlut som det gäller att kliva fram, utan ännu mer i besvärliga situationer.

Han visade plötsligt, i Machiavellis mening, ”virtù”, något som bäst översatts ”chutzpah”. Alltså att vara någon som tar ett steg framåt och möter en fara, att vara beredd att få en större vinst genom att sätta allt på ett kort, snarare än att hålla sig i sargen och hoppas att någon annan ska göra mål.

Machiavelli hävdade att den som uppvisar ”virtù” också kan belönas av fru Fortuna, alltså lyckans gudinna, som ger en bonus till den våghalsige i form av ”tur” (eller låt oss hellre säga ”flax”).

Det finns ett talesätt för detta: ”Friskt vågat, hälften vunnet.”

Många förståsigpåare säger nu att det här med extraval är en stor risk. 

Men politik handlar just om detta, att hantera risker.

Risk är något som går över med tiden. När vi vet vart det lutar kan vi hänga på utvecklingen. Men risken med att inte ta risk är att någon annan då greppat tillfället.

Löfven har därför gjort en annan sak, nämligen, som Machiavelli skulle ha sagt, utnyttjat omständigheterna (”occasione”).

Den politiska utvecklingen erbjuder möjlighetsfönster som stundtals öppnas, och då gäller det att vara där och greppa läget. Här var Löfven före alliansen i att fånga den chans som nederlaget erbjöd. Han utlyser extraval och låser utvecklingen fram till mars, i stället för att låta alliansen vakna upp med insikten om att ett misstroendevotum kan spela över bollen till dem. Och därmed fånga situationen åtminstone fram till nästa höstbudget.

Slutligen. Löfven får en chans att göra sitt huvudnummer, ”bryt blockpolitiken”, till en valfråga. Medan alliansen nu vill ha ett justerat regelverk som underlättar fortsatt blockpolitik (minoritetsregeringar), vill Löfven försöka häva den psykologiska låsning som innebär att 87 procent låter sig domderas av 13 procent.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.