Krönika
Jämställdhet
7 mars 2019 kl 05:06

Så fegt att jag skäms, Annika Strandhäll

Vad tänker Annika Strandhäll göra åt att kvinnor dör allt tidigare på grund av klassklyftor? Att de på grund av framflyttad pensionsålder riskerar att aldrig få uppleva sin pensionsdag?

Många ömmar för fattigpensionärerna, men ha förtröstan, en lösning är nu nära! Statistik från Statistiska Centralbyrån visar nämligen på ett trendbrott. Sedan 1800-talet har medellivslängden ständigt ökat i Sverige, men nu sjunker den. För kvinnor med låg utbildning, just den grupp som löper stor risk att bli fattigpensionärer.

Samtidigt höjs pensionsåldern, med hänvisning till att medellivslängden ökat. Detta enligt en blocköverskridande överenskommelse i december förra året. Successivt ska vi nå 72 års pensionsålder. Då har den genomsnittliga lågutbildade kvinnan 9 år och 3 månader kvar att leva. Kvinnan med hög utbildning har 14 år och 11 månader kvar av livet.

Lågavlönad är ofta synonymt med skiftarbete, som är ett riskfyllt uppdrag. Det är väl belagt att sjukdomar som diabetes, hjärtinfarkt och bröstcancer är påtagligt vanligare i grupper som arbetar skift. Utöver andra mer självklara problem som kvinnor drabbas av på jobbet, som smärta och arbetsplatsolyckor.

“Ingen ska behöva bli sjuk, skadas eller dö på jobbet” säger Annika Strandhäll i en debattartikel i tidningen Arbetet 4 mars, och riktar särskilt fokus på de anställda inom äldreomsorgen. Men vad tänker hon göra åt att kvinnor dör på grund av klassklyftor, dör allt tidigare, och med ökande pensionsålder riskerar att aldrig få uppleva pensionsdagen?

Varför gör Strandhäll ingenting åt att de som blivit sjuka på jobbet nekas sjukersättning genom de vansinniga direktiv Försäkringskassan har att hålla sig till? Och varför höja pensionsåldern för alla lika mycket, när medellivslängden bara ökar för vissa, och tvärtom sjunker för andra. Varför ska kvinnor med låg utbildning betala med sina liv för resten av befolkningens framgångar?

Här finns ett systemfel, som Strandhäll vill lägga på “arbetsmarknadens parter” att lösa. Det är paradoxalt, när dessa parter inte sällan är Socialdemokratin självt: LO-förbund å ena sidan och Socialdemokratiska kommuner och landsting å andra sidan. Men framför allt är det fegt, så fegt att jag skäms att se det. Fackförbundet Kommunal skäms möjligen också, åtminstone har de bestämt sig för att dra in sitt ekonomiska stöd till S.

Men fattigpensionärerna lär som sagt bli färre, ty i Strandhälls framtidsvärld slås de hon säger sig ömma för ut redan innan de hunnit till pension.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.