Likriktad arkitektur? Hela debatten

Så bara arkitekter känner igen ett mästerverk?

När ett nybyggt 1890-talshus ses som en styggelse visar det på hur likriktad den svenska arkitektkåren är. Kommunpolitikerna tycks dessutom vara lätta att charma med fyrkantiga lådor och glasschabrak.

I Växjö har en IT-entreprenör bestämt sig för att utmana den goda smaken. Björn Sundeby vill bygga ett stenhus i 1890-talsstil, med inspiration från palatsen på Strandvägen i Stockholm. 

Men bygget har visat sig kontroversiellt bland arkitekter: Det kallas en ”bombastisk teaterkuliss” av femton arkitekter i ett öppet brev till kommunen. En löjlig ”sekelskiftespastisch i en stad som är framåt och expansiv, säger Växjös förre stadsarkitekt Erland Ullstad. Vem vill bo i en pastisch? undrar Petra Gipp, medlem i juryn för den tunga arkitekturutmärkelsen Kasper Salin-priset.

Förmodligen är det ingen slump att Sundebys 1800-talspalats krävde ett privat initiativ. Hans projekt är unikt i sitt slag i Sverige, och han hade svårt att överhuvudtaget hitta en arkitekt som var villig att rita ett hus som anknyter till sekelskiftets stenstad. Till slut fann han Ola Broms Wessel, som talande nog tidigare arbetat med återuppbyggnaden av det bombade Dresden. 

Det är inte det att det är kontroversiellt i Sverige att bygga i äldre stil. Ser man till exempel på de byggnader som nominerades till Växjö kommuns byggnadspris 2016, är det uppenbart att gamla modernistiska idéer lever (googla gärna den nominerade lådan “IV Produkt”).

Vad som däremot är kontroversiellt är att bygga hus som inte överensstämmer med de ideologiska föreställningar som reproduceras bland arkitekter och deras uppdragsgivare. Och kommunpolitiker har haft lätt att tjusas av idén om fyrkantiga lådor och glasschabrak som det enda sanna uttrycket för vår tid. 

När den hyllade arkitekten Gert Wingårdh intervjuades i P1 nyligen betonade han att smak är något individuellt. Ändå är likriktningen bland svenska arkitekter slående. I Sverige betraktas ett nybyggt 1890-talshus som en styggelse, medan sådant inte alls hör till ovanligheterna i Tyskland eller Polen. 

Slående är också det auktoritära tonfallet hos dem som anser sig stå för de upplysta idéerna kring fint och fult: Gert Wingårdhs tillbyggnad till Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm ska bli klar i vår. För ett otränat öga ser byggnaden ut som ytterligare en förfulande betonglåda, dessutom i en kulturhistoriskt känslig miljö. Men när projektet för ett par år sedan kritiserades av Svenska Dagbladets Per Gudmundson (jag är medarbetare på samma ledarsida) svarade Gert Wingårdh:  

”Att en sådan fasad kan bli både något ’spektakulärt och modernt’ känner de sakkunniga sig uppenbarligen förvissade om, men låt oss försöka övertyga också de som till äventyrs tror mer på Gudmundson.”

De sakkunniga vet helt enkelt mer än vi som inte ser det där ”mästerverket”. I samma anda avfärdas en informativ och populär Facebooksida mot modernism, ”Arkitekturupproret”, av Tobias Olsson, förbundsdirektör för Sveriges Arkitekter. Gruppen är ”aggressiv” och fakta tycks inte relevant i diskussionerna, enligt Olsson.  

Enligt Fastighetstidningen anses Arkitekturupproret ”i arkitektkretsar” vara en ”populistisk sammanslutning med huvudsyfte att förtala och hänga ut folk på nätet.” 

Sakkunniga radikaler mot aggressiva och faktaresistenta traditionalister. Allt går igen i arkitekturdebatten.

REPLIK SVERIGES ARKITEKTER: Vi vill ha mer debatt om arkitektur

Sakkunniga radikaler mot aggressiva och faktaresistenta traditionalister. Allt går igen i arkitekturdebatten

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.