Arbete

S kallar sig arbetarparti - men föraktar arbete

De kallar sig arbetarparti, men visar öppet i både ord och handling förakt för arbete. Därför kan jag aldrig, trots min arbetarbakgrund, bli socialdemokrat.

Min far har just gått i pension efter ett långt arbetsliv inom industrin. En enkel städare som jobbade nattskift för att det gav lite mer betalt - vilket ändå inte var mycket. Som hatade sitt jobb men inte hade en enda sjukdag.

Även mamma är nybliven pensionär efter många år på fabrik, förutom då jag och syrran var små och fick ynnesten att vara hemma med henne tills vi började skolan.

Det finns inga som jag högaktar så mycket som mina föräldrar, inga som jag är så stolt över. Trots en minimal inkomst lyckades de köpa hus och två bilar, plus hålla oss barn hela, rena och välnärda. Förutom huslånet köptes ingenting på avbetalning, ändå hade vi allt vi önskade och en rejäl slant undanlagd för oförutsedda utgifter.

Min arbetarbakgrund och stolthet gör att jag aldrig kan bli socialdemokrat. Jag förundras över sossarnas syn på arbete och arbetare. De kallar sig arbetarparti och viftat med röda fanor på första maj, och samtidigt vet jag inget annat parti - förutom möjligtvis Vänsterpartiet - som så öppet i både ord och handling visar sitt förakt för arbete.

Ta rot- och rut-avdragen: ett fantastiskt påfund som låter människor som har arbetat svart att få tillgång till samhällets trygghetssystem och samtidigt ge tillbaka genom att betala skatt.

Rut och rot borde ha varit socialdemokraternas idé. I stället gör de allt för att radera ut det systemet, talar nedlåtande om pigjobb och visar med all tydlighet att de inte har någon förståelse för vad det innebär att vara arbetare - eller arbetslös.

Rut handlar inte om att utföra något skitjobb eller om att vara rika knösars pigor. Enligt Statistiska Centralbyrån har avdragen nyttjats i hela landet, de flesta som nyttjar dem är kvinnor och nästan 70 procent tjänar under 32 000 kronor.

Alltså vanligt folk som tar hjälp för att få vardagen att gå ihop. 

Majoriteten av städfirmorna drivs dessutom av invandrarkvinnor och anställer kvinnor och invandrare: en väg in i arbetslivet, ett sätt att få känna stolthet för att man kan försörja sig själv och sin familj, en möjlighet att bidra i stället för att leva på andras bidrag.  

Hos socialdemokraterna finns ingen äkta omsorg om arbetaren, i stället jobbar de med skam: arbetsgivaren ska skämmas som inte öser pengar över löntagaren, den som tar emot hjälp från en som städar, putsar fönster och lagar mat ska skämmas för att den inte tar hand om sin egen skit, och den som städar ska tyckas synd om, som vore det en skam att stryka tvätt och bona golv.

Samma sak med debatten om låga ingångslöner: de som opponerar sig kan aldrig själva ha varit låginkomsttagare. Den största skammen är aldrig att ha ett skitjobb utan att inte kunna försörja sig själv.

Hellre en fot in och möjlighet att avancera än att vänja sig vid ett utanförskap som får skammen att slipas av, eller snarare rubbas in i själen och självkänslan och som till slut får vem som helst att känna att det inte ens är lönt att försöka.

Att hellre låta människor gå arbetslösa än låta dem komma ut i arbetslivet är att sätta ideologi före fakta. Och sedan undrar folk varför det går så dåligt för socialdemokraterna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.