Krönika
Liberalism
2 mars 2020 kl 05:10

Ryktet om liberalismens död är starkt överdrivet

Skribent

Nils Karlsson
Föreläsare och filosof, inte längre miljöpartist

Det här är en opinionstext

Vi liberaler måste skärpa oss och börja bemöta den kritik som lyfts mot vår ideologi. Till att börja med ska vi inte acceptera en verklighetsbeskrivning där liberalismen är dödförklarad. 

Under rubriken ”Framtiden tillhör de konservativa” skriver Joel Halldorf om att man inte kan låta konservatismen kidnappas av SD eller liknande nationalister. Tyvärr verkar det vara en korrekt observation att konservatismen är på frammarsch. Varför samhället nu drabbas av detta framstår för många liberaler, mig själv inkluderad, som obegripligt. Eller snarare förstår vi vad som lockar – men vi förstår inte riktigt varför man ger efter för lockelsen. 

Filosofen Jesper Ahlin Marceta berättar på Twitter – en guldgruva för sansad diskussion om man följer rätt personer, men en avgrund av okunskap och fördomar om man följer fel – utifrån Edmund Fawcetts ”Liberalism: The life of an idea” om vad som särskiljer de stora ideologierna, från upplysningstiden och framåt. Att de avgörande skillnaderna under tidigt 1800-tal bygger på hur man förhåller sig till konflikter.

Liberaler menar att konflikter är oundvikliga och söker hitta lösningar, till exempel genom demokrati och betoning på individuell frihet. Socialister anser att konflikter finns så länge det finns olika samhällsklasser, men att de i ett klasslöst samhälle kommer att upphöra. De konservativa betraktar konflikter som något som uppstått genom revolutionerna, politiska och ekonomiska, och att samhället före dessa präglades av harmoni. 

Och så är det fortfarande. De konservativa blickar bakåt – vilket så klart är ironiskt om nu framtiden tillhör dem – mot ett Sverige i harmoni, där människor kände gemenskap med varandra. Problemen med konservatismen av i dag är främst två. För det första fanns aldrig det Sverige man längtar tillbaks till. Det är rent hittepå. För det andra kommer människor att vara avvikande även i framtiden. 

En politik som till största delen bygger på gemenskap kan omöjligt vara bra för den som inte vill tillhöra gemenskapen. En politik som bygger på gemenskap kommer inte att kunna angripa ekonomisk och social ojämlikhet. En politik som bygger på att bevara något gammalt, något som inte ens har funnits, kan inte föra Sverige framåt. Det är emot konservatismens natur att vara progressiv – det är rentav dess huvudsakliga säljargument. Gemenskap. Skynda långsamt. För mycket har förändrats för snabbt.

Självklart är det lockande. Individualism kan verka skrämmande, och i en gemenskap upplever man sig kanske mindre moraliskt ansvarig för vad gemenskapen gör. Gemenskapen som övergripande princip lockar med en inbillad frihet. 

Debattör efter debattör skriver nekrologer över liberalismen, och snart sagt vartenda politiskt parti utom Centerpartiet närmar sig det konservativa. Allt medan vi liberaler förundrat tittar på. Vi måste faktiskt skärpa oss och börja bemöta den kritik som lyfts. Till att börja med ska vi inte acceptera en verklighetsbeskrivning där liberalismen är dödförklarad. 

Halldorf skriver att en liberal etik inte kan bära en liberal politik. Det är inte sant. Det är heller inte sant att utilitarismen förväxlar nyttomaximering och moral. Vi liberaler anser att det i grund och botten är samma sak och vi har bra argument för det.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 2 mars 2020 kl 05:10
Uppdaterad: 2 mars 2020 kl 05:07

Skribent

Nils Karlsson
Föreläsare och filosof, inte längre miljöpartist