Det verkar vara med att rösta som med matlagning, tänker jag när jag lyssnar på den danske statsvetarprofessorn Kasper M Hansen. Det känns inte lika meningsfullt att göra det på egen hand.
På ett SNS-seminarium i fredags presenterade Hansen sin forskning kring vad som påverkar människors benägenhet att ta sig till en vallokal. Valdeltagande är en av de klassiska gåtorna när man betraktar människan som en rationellt styrd nyttomaximerare. Sannolikheten för att den egna rösten ska avgöra utfallet är så liten att när det emellanåt faktiskt inträffat på kommunal nivå har man blivit häpen. Å tusan, det hade ingen räknat med! Motivet måste vara något annat än praktiskt.
Hansens svar är att en väsentlig komponent i röstandet är social – det är någonting som vi gör tillsammans. Hos unga väljare sjunker valdeltagandet när de flyttar hemifrån och inte längre har föräldrarna som röstsällskap. Om de senare i livet flyttar ihop med någon ökar valdeltagandet i samma stund. Nu har man någon att gå tillsammans med. Men om de därefter flyttar isär eller skiljer sig faller det på nytt.
Då har man ingen som påminner en, förklarar Hansen, vilket förstås blir en konkret effekt. Men någonting mer händer, tänker jag. Precis som med matlagning verkar röstandet liksom mista något av sin lockelse när den ska utföras i ensamhet (tja, bortsett från i valbåset och vid valsedelsbordet där vi bör slippa nosande sällskap).
Det här är resultat som går på tvärs med tidsandan i moderna offentliga lösningar. Samhället är saker som vi gör inför varandra. Strax under ytan finns de kollektiva ritualerna, som söndagspromenaden till vallokalen. Men i den rationella e-förvaltningens tid är det just sådant som städas bort, dessa krångliga gemensamma förfaranden som lever kvar från förr.
För så opraktiskt det var att alla behövde gå på en bestämd tid till en bestämd lokal. Så mycket effektivare när var och en kan gå just när det passar en själv till en shoppinggalleria som funkar för ens egna vanor. Om vallagskommittén hade fått som den ville 2013 skulle vi inte ens behöva gå hemifrån. Så skulle rösthandlingen en gång för alla slutligen steriliseras och inte bli mer socialt laddad än att lägga in en räkning i e-bankens app.
Det är lätt att tro att avritualisering och rationell individualisering är en mer genomgående samhällstrend. Men jag tror att något mer motsägelsefullt pågår. Gamla, formbundna vanor som tvingat oss samman, även när de skapade kalenderkrångel, pressas tillbaka. (Man kan exempelvis notera att närvaron på begravningar faller brant.)
Men en atomisering av samhällslivet verkar det inte handla om. Snarare bara byter ritualerna arena. För medan våra gamla, konkreta ritualer avförtrollas och tvingas bli ”praktiska”, tycks åsiktsbildningen och kontakter i sociala medier tvärtom bli mer socialt betydelsebärande än någonsin förr. Där lever man i de hypersociala uppropens tid, uttrycker skarpt gränsdragande ståndpunkter ”inför varandra” och skapar en känsla av stark gemenskap. Nu vill också företagen ta plats i den samhörighet som delade åsikter erbjuder. Man skulle kunna misstänka att det fungerar som ett slags protes. När den gamla kyrkbacken tömdes på folk återupprättades den på Facebook.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.