Krönika
Ekonomi
28 september 2015 kl 06:15

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Romsonsk voodooekonomi fixar inte Europas kriser

Om Europa ska klara den påfrestning som flyktingkris, eurokris och förtroendekris samfällt innebär har vi inte råd med gröna såpbubblor, världens högsta marginalskatter och slö tillväxtkritik.

Som de flesta som precis lärt sig läsa är min son mycket uppmärksam på all text han ser, och efter att ha läst lappen: ”snälla skänk en slant, jag är hungrig” tittade han på flickan utanför affären och gav henne tjugolappen som han hade tänkt köpa godis för. Sedan bad han om en till.  Jag sa nej.

Vänner som har hört historien har chockerats. De tror att ett barn som ställs inför val – och konsekvenser av val – naturligt kommer att dra slutsatsen att egoism alltid bör vara förstahandsalternativet. Det tror jag är en allvarlig missbedömning, inte bara av hur barn tänker utan av människor i stort. Vi drivs alla både av egenintresse och av altruism.

Lika förståelig som min sexårige sons önskan om en ny sedel när han gett bort den första, lika problematisk är logiken när den överförs till politiken. Men den nu pågående flyktingdebatten präglas just av synen att solidaritet är att man tar en sedel; ger bort den, och kräver en ny.

Ytterst lite sägs eller tänks om vart pengen från början ska komma ifrån. Det värsta exemplet är förmodligen det tillväxtfientliga snömos som framförallt odlas inom Miljöpartiet: föreställningar om en påhittad cirkulär ekonomi, där kapitalister helt har ersatts av bilpoolande privatpersoner som då och då hyr ut sin bostad på AirBnB.

För även om delningsekonomin är en välkommen utveckling är det inget alternativ till kapitalismen. När Migrationsverket ska korta handläggningstiderna i takt med att ärendena strömmar in hjälper inte ett kompletterande lyckoindex till BNP.

Om Europa ska klara den påfrestning som flyktingkris, eurokris och förtroendekris samfällt innebär har vi inte råd med gröna såpbubblor och Romsonsk voodooekonomi.

Det finns fortfarande en stark uppslutning bakom principen att vi ska hjälpa andra i nöd, men om ett åldrande Europas knackiga tillväxt fortsätter i kombination med en tilltagande asylkris kommer en krympande kaka obönhörligen tränga undan altruismen till förmån för egenintresset.

Folk förstår att flyktingmottagandet kostar pengar, och de begriper att det är ur deras fickor pengarna ska tas. Att de människor som kommer hit faktiskt kan bli en nyckel till ett på sikt både vitalare och rikare EU hjälper inte om vi inte också börjar smörja låset.

I tiggeridebatten anförs ofta att våra barns empati kommer att urholkas av att se fattiga romer på våra gator. Det är att ett behändigt sätt att frånsäga sig vuxenansvar: min son och jag har haft långa samtal om tiggeri, fattigdom och arbete och hans naturliga impuls är – och ska fortsatt vara – att se mindre gynnade individer som fullvärdiga människor, med rätt att med de medel som står till buds förbättra sin situation.

Samma vuxenansvar måste man kunna kräva av våra folkvalda. Den som vill förändra verkligheten kan inte ignorera den. Vi har inte råd att hålla oss med världens högsta marginalskatter och ett entreprenörsfientligt regleringstryck. Europa, och den europeiska solidariteten, har inte råd med mer av slö tillväxtkritik.

För i frånvaron av offensiva reformer och växande ekonomier kommer någon annans pengar så småningom ta slut. Vem är behjälpt av det?

Folk förstår att flyktingmottagandet kostar pengar, och de begriper att det är ur deras fickor pengarna ska tas.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.