Krönika
Liberalerna
28 juni 2019 kl 05:05

Rollen som ”rasifierad” kommer med krav

Liberalerna är ett parti med stora problem, det är nog något alla i dag kan enas om. Men partiets problem och avsaknaden av konfetti och tårtor över det reellt historiska i Nyamko Sabunis nominering hänger på många vis ihop. 

Liberalerna har, som det ser ut nu, en ny partiledare. I en annan tid hade en utlandsfödd svart kvinnlig partiledare för ett av Sveriges riksdagspartier hyllats som en enormt inspirerande seger, men man kan nog säga att de identitetspolitiska gratulationerna till största del uteblivit i det här fallet.

Tja, det är ju inte så förvånande, egentligen. Jag skulle gissa att Sabuni, likt många andra inklusive undertecknad, har ganska bra koll på att rollen som ”rasifierad” i Sverige inte är absolut, utan en roll som i slutändan är avhängig en outtalad lista krav på vad man ska tycka och hur man ska bete sig. Går man utanför ringen – och säger eller tycker saker som kanske inte är förväntade eller gör folk illa till mods – då tappar man ganska raskt sin status som offer; och, handen på hjärtat, Sverige har fortfarande stora problem med att veta hur man ska hantera annorlunda människor om man inte kan hantera dem som just offer.

Jag påpekar detta av två skäl, egentligen. Liberalerna är ett parti med stora problem, det är nog något alla idag kan enas om. Men partiets problem och avsaknaden av konfetti och tårtor över det reellt historiska i Sabunis nominering hänger på många vis ihop. Konflikten mellan Sabuni och Ullenhag har av många framställts som en konflikt mellan ”snäll-liberalism” och ”batongliberalism”, och i någon mån är det också sant.

Men man kan också se denna konflikt från ett annat, närbesläktat perspektiv: det handlar inte så mycket om man är ”snäll” eller inte, utan mer om hur man ser på andra människor. Är antagandet att vi som oftast när vi talar om andra människor också talar om offer, med liten eller obefintlig kontroll över sina egna omständigheter, stackare som är gjorda för att vi ska plåstra om dem? Eller talar vi – trots allt – om aktiva, beslutsfattande människor, med en potential och ett handlingsutrymme som, trots diverse begränsningar och svårigheter, fortfarande inte är obetydligt?

Visst, tycker man att man att folk har möjligheten att välja, och därmed också måste stå för sina val, då nog risken rent statistiskt att man är mindre ”snäll”. Men den stora konflikten i Sverige idag som fortfarande inte är löst – och den konflikten är större än Liberalerna – är att vi fortfarande inte har något svar på hur vi ska bemöta ”invandrarna”, de ”rasifierade”, eller vilken term vi nu använder, välj själv.

Själv har jag haft den tveksamma äran att bli kallad ”husneger” både en och flera gånger för mina förment asociala och reaktionära åsikter, men snarare än att säga att den beskrivningen skulle vara ”elak” eller ”dum”, vill jag påpeka att den beskrivningen rymmer en filosofisk självmotsägelse. Den vilar på att åsikter sitter – eller borde sitta – i huden, eller i ens DNA, eller något sådant. Har man den synen så kan aldrig någon med annorlunda hudfärg någonsin bli svensk. De kan leva här, de kan vara födda här, de kan prata svenska, de kan ha svenskt medborgarskap, men vi ser ju på dem att de är gjorda för att spela en viss roll, och de kommer aldrig någonsin att bli fria från den rollen.

Tror vi att de som invandrar till Sverige just nu själva vill spela dessa roller, bara för att inte förstöra den goda stämningen? Tror vi att deras barn kommer vilja göra det? Sverige har fortfarande inte haft den konversationen på riktigt.

Tvivlar du på det, ja, du kan du ju bara fråga dig varför det helt plötsligt inte var något positivt att en svart kvinna född i Afrika blivit nominerad till partiledare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.