Elever

Risk att Fridolins frälsning blir en gul anka

Utbildningsministerns satsning kommer att ge oss lika många duktiga programmerare som det blev kretskortsmontörs-ess av oss som för 30 år sedan tvingades löda ståltråd på spikhuvuden i skolan. 

Med jämna mellanrum släpper utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) käcka snilleblixtar för att förbättra den svenska skolan. Hundra dagar att få skolan på fötter, kuratorer, skolbibliotekarier och specialpedagoger som skolans räddare, obligatorisk förskola, mer idrott, läsa-skriva-räkna-garanti. Fridolins senaste utspel är programmering som frälsning.

Inget fel i det, förutom att det införs i panik, pressas in på mattelektionerna och ska läras ut av människor som inte behärskar ämnet. 1980-talet kallades för dataåldern, drygt trettio år senare ska programmering in på schemat som en quick fix.

Matematiken som redan är ett aber kommer att bli lidande. Lärarbrist råder och lärarna – redan hårt pressade av administration och dokumentation - blir ännu mer skoltrötta. ”Förstår man inte hur programmering fungerar så förstår man inte heller hur samhället fungerar”, säger Fridolin.

Jag är med andra ord rätt säker på att Fridolin inte behärskar programmering. Själv är jag på den säkra sidan med algoritmer, processer och saker i rätt följd, för en gång för länge sedan programmerade jag en gul anka som kvackar.  

Jag vet också att de barn som lyckas i skolan är de med vuxna som läser mycket för dem. När de tidigt knäcker läskoden lär de sig att tänka abstrakt och i flera led. Det är ingenting man kommer åt med att lära ut programmering.

Lika viktigt som att läsa är att kunna multiplikationstabellen. Utantill redan i första klass, eller ännu hellre i förskoleklass. Utan multiplikationstabellen är division, procent, bråk och ekvationer omöjligt.

Så medan Gustav Fridolin klurar på att ”ge elever lust och studiero och bygga ett jämlikt skolsystem", att göra skolan rolig och se till att alla får läsa estetiska ämnen, fortsätter den svenska skolan – som hör till en av de dyraste i världen – att falla fritt. Aldrig förr har vi fått så lite för så mycket.

Den lustfyllda skolan är en schimär. Ju mer politikerna försöker desto fler blir hemmasittarna. Människan lär sig i tristess och motstånd, därför ska barn traggla det grundläggande tills det sitter, och ha kul på rasten.

I Stockholmsregionen är programmerare i dag det vanligaste yrket. "Vi behöver fler programmerare och man kommer behöva kunna programmering i fler arbeten. Skolan ska förbereda oss för ett liv där alla behöver förstå hur programmering fungerar för att vi ska kunna vara medvetna medborgare och konsumenter", konstaterar Fridolin, vilket är en sanning med modifikation. Snarare behöver vi fler duktiga programmerare. De mediokra har vi redan gott om, och dålig kod ger enorma merkostnader för samhället.

Programmering på schemat kan vara klokt ur jämställdhetssynpunkt, fler tjejer i mansdominerade branscher är alltid bra. Men den här satsningen kommer att ge oss lika många duktiga programmerare som det blev kretskortsmontörs-ess av oss som för 30 år sedan tvingades löda ståltråd på spikhuvuden i skolan. Då var det framtiden och verkligheten.

Och verkligheten – vet jag som hjälpligt kan programmering – är en gul anka som kvackar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.