Valutgången 2018 Allt om nyheten

Remi är inte ett frestande alternativ för någon

För att låsa upp dödläget i regeringsbildningen måste någon, som Peter Santesson skrev förra veckan, ge vika så att schackpjäserna kan placeras annorlunda på bordet.
 

Krönika

Det står klart att Löfven gör allt i sin makt för att använda SD till att slå en kil mellan allianspartierna. Han tänker därtill inte agera som ett stödparti för Alliansen eller avgå. Varför skulle han, när han inte måste eller tvingas till det? 

Det finns en rad lösningar på situationen. En är att Liberalerna och Centerpartiet, som redan tidigt och utan taktikkänsla målade in sig i ett hörn, släpper sargen. C och L måste inse, och för sina väljare medge konsekvenserna av, att alternativet till deras hårdnackade inställning är att Löfven bildar en ny rödgrön regering, med ett starkare V som regeringsunderlag, eller slår ihop sig med V om MP inte klarar av spärren. Utan Vänsterpartiets stöd, vill ju Löfven få det han inte vill ge Alliansen. Om detta tiger, och fikar, Alliansen. 

När European Center for Foregin Policy (EFCR) undersökte 45 av Europas största upproriska, populistiska och nationalistiska partiers utrikespolitik, kom en annan intressant detalj fram. Nämligen att det råder ett konstruktivt samspel mellan dessa partier och det inrikespolitiska system de befinner sig i. De ändrar inte systemet, utan påverkas mycket av det. Syrizas erfarenheter av att ingå i regeringen har dämpat dess anti-Nato retorik. Bulgariska Patriotic Front har tonat ner sin nationalistiska retorik och stöttat koalitionsregeringen i landet. Sannfinländarna proklamerade för koalitionens syn på EU-samarbete.  

De tidiga amerikanska populistiska och upproriska partierna rörde sig enligt historikern Norman Pollack i spänningsfältet mellan radikalism och reformism för att alltid hamna reformismen närmare. Samma mönster gäller för de nationalistiska partierna, och det känns igen idag. 

Genom lyhörd hantering av medborgarnas missnöje och förankring av politiken hos den stora massan, kan pragmatismen hos liknande partier, korrekt hanterat, ibland vara rentav avgörande för många demokratiska institutioners framtid. 

Sverigedemokraterna har hittills inte ställts på prov på riksnivå. De har förvisso pekat på reella samhällsproblem, men dessa har formulerats åt dem medan de i lugnan ro utvecklat alternativa lösningar på problemen. Idag har partiet lyckats formulera svar som tilltalar cirka en femtedel av väljarkåren. Det stödet kan inte bara negligeras.  

Att söka stöd hos dem innebär inte en fempartikoalition. Det innebär att ta makten och sätta sig i regeringsställning. Vilket parti SD blir därefter, och hur de faktiskt agerar, kan högst sannolikt påverkas – i viss utsträckning förstås. Själv tror jag inte att våld- och krigsretoriken skulle passera lika lätt, eller alls vara lika lockande, i ett sådant läge. 

Remi* är inget frestande alternativ för någon. Här finns möjlighet för Alliansen att inte åter duperas av Löfven och skapa en DÖ 2.0. Valet för Alliansen står mellan två svåra, men inte lika dåliga, alternativ. Flyttar man pjäserna kan Kristersson blidka majoriteten av borgerliga väljare och viska schackmatt i Löfvens öra. 

* Remi innebär att ett schackparti slutat oavgjort.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.