Nämndemännen i Solna tingsrätt Hela debatten

Rättvisan kan inte överlåtas till en kår av mandariner

Att de politiska partierna är inblandade i hur nämndemännen utses är förvisso säreget, men tanken att allmänheten finns representerad i rättsprocessen är central. Man ställs till svars inför och döms av sina likar – inte ett statligt expertstyre. 

Bör man ge upp idén om att allmänheten ska representeras i domstolarna? En dom i Solna tingsrätt orsakade buller när nämndemännen röstat för att frikänna en åtalad med domskäl som skrek av reaktionärt hederstänkande. Och i maj förra året drev tre nämndemän, helt i strid mot gällande rätt och med öppet aktivistiska argument, igenom att ett invandrat par skulle beviljas permanent uppehållstillstånd trots att det saknades giltiga skäl.

Debatten är en klassiker. Vad har nämndemän överhuvudtaget att göra i en domstol? Saknar de inte den nödvändiga juridiska kompetensen? Är inte händelser av det här slaget allt som behövs för att saken borde vara avgjord? Icke-jurister ska helt enkelt inte befatta sig med frågor om rättstillämpning. Eller?

Själv ser jag slutsatsen som förhastad. Om man är ute efter att representera allmänheten är dagens sätt att utse nämndemän säreget. Det vi har att göra med är kandidater som plockas fram av de politiska partierna och sedan väljs i kommun- och landstingsfullmäktige. Om man undrar hur det kan komma sig att det dyker upp islamister och politiska aktivister bland nämndemännen är det svårt att runda frågan om en förklaring inte kan finnas i den politiska processen. Givetvis är det lätt att tänka sig lämpligare arrangemang om staten verkligen såg ett värde i att den breda allmänhetens erfarenheter och omdöme fanns företrädd i domstolarna.

Ofta stöter man på en fascinerande grundmurad tilltro till att en neutral expertis och offentliga ämbetsmän exklusivt skulle kunna förvalta och döma av även de mest värdeladdade och komplexa offentliga beslut genom att tillämpa ”objektiv teknik”. Men tankegången leder till teknokrati. Denna ack så undermåliga allmänhet saknar även expertis inom politik och ekonomi. Ändå är det allmänheten med alla sina brister, och inte en kår av mandariner, som utgör delägarna av det demokratiska samhället.

Det är värt att påminna om ett annat perspektiv än det teknokratiska. Offentliga beslut handlar ofta om bedömningsfrågor som är mer skönsmässiga än man vill erkänna. Då blir besluten bättre när beslutsgruppen innehåller bredare erfarenheter. Men det gäller också något mer. Ytterst är det allmänheten som ska övertygas om att besluten är riktiga. I detta andra perspektiv är det en central kvalité att man ställs till svars inför och döms av sina likar. Rättvisan är då inte något som helt kan överlåtas att förvaltas av specialiserade tjänstemän som tillbringar hela sina karriärer i den centrala statsapparatens tjänst. Nämndemännen är i det perspektivet samhällets ägarrepresentanter.

En relevant illustration ger ekonomhistorikern Erik Lakomaa, som utifrån sina erfarenheter som nämndeman i en förvaltningsdomstol, berättat hur han upplevt att notarier brukar ha en slagsida åt att inta statens eller kommunens perspektiv i målen – att en vanlig grundinställning är att en myndighet väl ändå inte skulle påstå något som inte stämmer. Nåja.

Dagens nämndemannasystem kan för all del reformeras, men jag oroas av tanken på att man helt skulle befria en lagman från omaket att åtminstone någonstans i en rättsprocess behöva övertyga allmänhetens representanter om att lagen är riktigt tolkad och att frågan är objektivt genomlyst.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.