Rättsväsendet har inte råd med dummerjönsmössor

”Ska ni stå här och ha en fartkontroll samtidigt som mördare går lösa? Har ni inget bättre för er?” Den där klassiska invändningen när rättsväsendet ingriper mot småbrott är en relativisering som inte alltid är så övertygande. För nog verkar det ändå lite orimligt att hävda att polisen inte ska ingripa mot några vardagsbrott förrän den sista mördaren är infångad.

Men samtidigt kan man inte komma ifrån att om lagen ingriper i allt färre situationer – om allt fler ärenden avskrivs utan åtgärd på grund av resursbrist – så blir det ännu viktigare att prioriteringarna landar rätt. Om man får sin egen anmälan för villainbrottet avskriven blir man givetvis intresserad av att se vilka fall det är som staten använder sina begränsade muskler till.

Ska det här vara ett sånt fall? Tretton gymnasiekillar fick ett mindre begåvat infall. När de väntade på att gymnastiklektionen skulle börja uppstod idén i ynglingaskaran att det skulle vara ett festligt gag att högtidlighålla den 30 november genom att ställa upp sig på rad för ett gruppfoto där de heilade. Flertalet i gruppen satte två fingrar under näsan som en karikerad Hitlermustasch. Bilden lade de sedan ut på ett låst instagramkonto.

Nej, ingen höjdpunkt i deras tonår och inte ett klassfoto som föräldrar blir lyckliga av att se sin omdömeslöse son medverka i. Men ändå, har det blivit oanständigt att ha kvar något basalt grepp om sakers proportioner? Skulle inte detta vara en fråga som det räcker att att en ilsken klassföreståndare och tretton par generade tonårsföräldrar hanterar på egen hand? Ska vi på fullt allvar tro att det var en verklig nazimanifestation som plötsligt och oväntat arrangerades mitt på skoldagen i den kommunala gymnastiksalen? Men snälla nån.

Skolan valde att polisanmäla händelsen. Och istället för att göra det som ofta sker när inbrott anmäls – raskt avskriva det hela – satte polis och åklagare in alla klutar för att få grepp om den spirande tonårsnazismen i gymnasieklassen. Arton polisförhör hölls med vittnen och misstänkta. Förundersökningen omfattar 141 sidor. Åklagaren fann för gott att väcka åtal. Tretton heilande tonåringar och en misstänkt fotograf förseddes med fjorton offentliga försvarare. Sen behövde Södertörns tingsrätt avsätta resurser för detta minst sagt låghaltiga mål.

Utfallet? Till slut nådde denna historia fram till en aktör som inte hade på sig en dummerjönsmössa. Här tog det slut. Samtliga ungdomar frikändes av en enig tingsrätt. Den konstaterar i domen att det rört sig om ”ett skämtsamt sammanhang” och ”att de tilltalades agerande snarare har varit präglat av ungdomligt oförstånd”. Ja, naturligtvis. Men vad ska man kalla det oförstånd som får en åklagare att handskas så lättsinnigt med rättsväsendets ansträngda resurser? Bara de offentliga försvararna kostade staten över 400 000 kronor. Ändå är inte pengar och advokater den verkliga flaskhalsen. Till detta har man tagit i anspråk polisresurser och domstolstid.

Historier av det här slaget har rättsväsendet inte råd med, om det ska gå att få någon som helst förståelse för att att vardagsbrott inte kan utredas på grund av resursbrist.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.