Krönika
Rasism
8 september 2020 kl 05:25

Rasismen i sjukvården skördar liv

Skribent

Jona Elings Knutsson
specialistläkare och författare

Det här är en opinionstext

Rasism dödar. Det är fakta och det är oacceptablet. Men att rasism även dödar och skadar i vården, vars uppgift är att rädda liv, är extra chockerande. Dessvärre är också det fakta.

Stora rubriker berättade häromåret hur en 32-årig man med hjärnblödning avfärdades på Sahlgrenska sjukhuset med begreppet ”kulturell svimning” och påståendet att han spelade medvetslös. Sahlgrenska anser inte att mannen diskriminerades. ”Jag förstod  /…/ att min man inte fick den akuta hjälpen för sin kraftiga hjärnblödning på grund av sin mörka hy och kulturella ursprung”, sa mannens fru till DN.

En födande kvinna på Karolinska sjukhuset utsattes för rasism under och efter förlossningen, berättade Aftonbladet förra veckan. Kvinnans symptom missbedömdes och hon behövde intensivvård. Min första tanke när jag läste detta var: vi måste göra något för att förbättra oss. Många andras första tanke var: vi har bara hört en sida av saken, underförstått, kvinnan kanske ljuger.

I USA är det tre till fyra gånger vanligare att dö under graviditet och förlossning om du är svart. Det gäller även välutbildade och högavlönade svarta kvinnor, visar en studie. I Sverige vet vi att kvinnor födda i låginkomstländer löper större risk att dö i samband med barnafödande, än svenskfödda kvinnor gör. Alltså finns det all anledning att agera, oavsett om det skulle finnas patienter som falskt påstår att de utsätts för rasism.

Min erfarenhet är att rasifierade personer med dålig hälsa inte sällan själva beskylls för sin ohälsa. Ett vanligt resonemang är att personerna inte gjort vad de blivit tillsagda, uteblivit från återbesök eller inte tagit sin medicin. Vilket för övrigt är ett problem bland alla patienter, men som framhålls särskilt just hos rasifierade.

Det finns två tänkbara anledningar till varför inte patienterna gör vad vi anser rätt:

1. De kanske inte förstår vad vi säger. Det är svårt att få tag på tolk, och alla tolkar är inte bra på sitt jobb. Det är ont om tid i sjukvården eftersom sparkrav ständigt råder, och ett besök med tolk tar alltid längre tid, varför man kanske hetsar sig genom besöket.

2. Patienterna kommer inte till sjukvården för att de tidigare blivit utsatta för kränkningar. Det är alltså ett system som göder sig själv: du blir dåligt behandlad, du undviker vården för att inte bli dåligt behandlad igen, du beskylls för att ha undvikit vården.

Rätten till tolk har dessutom börjat ifrågasättas. Den borde bara finnas under en tidsbegränsad period för den som nyss invandrat, menar inte bara högerextrema utan även Moderaterna. Det är naturligtvis inte förenligt med vare sig lagstiftning eller etik i vården, och går även tvärs emot viljan att spara pengar. Den patient som inte förstår vad läkaren säger kommer i bästa fall söka vård igen och därmed kosta fler besök, eller i värsta fall inte göra det förrän sjukdomstillståndet är betydligt allvarligare och vårdinsatsen som krävs mycket dyrare.

Dessutom drabbas också anställda i sjukvården av rasism. Det är en mänsklig katastrof som omedelbart måste få ett slut. Våra sjukhus och äldreboenden skulle rasa samman utan de många anställda som är rasifierade.

Är sjukvården alltså bemannad med ett gäng hatiska rasister? Knappast, även om enstaka av det slaget också finns. Det stora problemet är omedvetenheten om problemet. Första steget är att acceptera att vi har ett bekymmer. I den kliniska vardagen är det utmärkt att checka av sig själv: skulle jag säga och göra samma saker om den här patienten hette Maja Gustafsson och var en jurist från Kungsholmen?

De stora sjukhusen bör anställa tolkar i de stora språken, i stället för att hoppas att telefontolk går att vaska fram. Alla vårdgivare behöver utbilda sig och sin personal i de fallgropar som rasistiska fördomar utgör. Politikerna bör ge högre ersättning till vårdgivare vid användning av tolk och anslå generösa forskningsmedel så rasismens verkningar i vården kan kartläggas.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 8 september 2020 kl 05:25
Uppdaterad: 11 september 2020 kl 16:33

Skribent

Jona Elings Knutsson
specialistläkare och författare