Ramadan är en smal och exklusiv tradition

Ramadan är inte direkt det första man kläcker ur sig om någon säger ”Nämn en svensk tradition!”. Ändå verkar det viktigt för många att benämna sedvänjan "svensk". 

Krönika

Jag såg en bild delas på Facebook: På en roll-up, bakom några hijabklädda kvinnor i Malmö, stod det ”Ramadan, en ny svensk tradition”. Så har organisationerna som brukar missionera om högtiden beskrivit den sedan 2010. Och medier och politiker med flera brukar för det mesta haka på och bekräfta den beskrivningen. 

Ordvalet är inte självklart. Är ramadan även en samisk högtid om många muslimer firar den i norra Skandinavien? Eller: om tusentals svenskar flyttar till Somalia, blir midsommar en somalisk och afrikansk tradition då? Nja. Ramadan är inte direkt det första man kläcker ur sig om någon säger ”Nämn en svensk tradition!”. Inte heller nattvarden lär ligga ytterst på tungan, om man säger så. 

Kombinationen ”tradition” och ”ny” är på sätt och vis en självmotsägelse. Traditioner brukar vanligen ha hängt med ett tag. Å andra sidan är det inte fullständigt omöjligt för en ny tradition att marschera in på kort tid. Svenskarna har på senare år införlivat amerikanernas halloween bland sina traditioner. Visst, i början gnälldes det om kommersialism, men barnvänligheten och godisöverflödet verkar ha segrat. Kanske är ”ny tradition” inte en omöjlighet trots allt? 

Vad som däremot underlättar om en tradition på allvar ska vinna mark är att den upplevs som tillgänglig, öppen och inkluderande. Många ska kunna ta traditionen till sig och göra den till sin. Och här börjar det bli knepigt för ramadan. En ateist kan ignorera Jesu födelse och ändå fira jul. Nationaldagen kan firas av nyanlända. På Pride närvarar även icke-HBTQ-personer. Och så vidare. 

Brett tillgängliga traditioner kan dessutom stöpas om. Ta bara svensk debatts årliga Luciatjafsande där förändring antingen omhuldas eller ogillas och olika historiska utgåvor av traditionen lyfts fram som argument. Motsvarande diskussioner kring ”traditionen” ramadan är otänkbara – helt enkelt för att ramadan är en religiös plikt mer än något annat. Tanken att ramadan plötsligt skulle övergå i dagispyssel utan djupare mening är långsökt. Ramadan gäller inte alla, den gäller de som tror – och för den rättrogne är fastan, liksom bönen och trosbekännelsen obligatorisk och ingenting man kan förnya och förändra hur som helst. 

Detta är förmodligen också skälet till att ramadan aldrig kallas för en palestinsk eller irakisk tradition (inte ens av folk från de länderna) – trots att den firas av en förkrossande majoritet. I våra ursprungsländer är nämligen ramadan en självklar muslimsk högtid, inte en specifikt nationell angelägenhet.

Tror du mig inte? Åk till Iran och kalla ramadan för en saudisk tradition. Åk sedan till Saudiarabien och kalla den för en iransk tradition. Om du fortfarande har hälsan kvar kan du påpeka att det faktum att 17,6 procent av Israels population är muslimer innebär att ramadan även kan kallas för en israelisk tradition. 

Skämt åsido. Visst förstår jag tanken. Man vill markera sin närvaro och signalera att man vill ses och accepteras som en del av landet. Och från andra hållet vill man bekräfta denna acceptans. Men egentligen – är inte den här fixeringen vid att manifestera öppenhet genom att ”hedra” allehanda saker med utmärkelsen ”svensk” rätt märklig? Ramadan klarar sig nog bra ändå. Religiösa seder har ju en särskild seghet – av tradition. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.