Krönika
Public service
27 augusti 2020 kl 05:15

Public service behöver inte en egen gräddfil

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd

Det här är en opinionstext

Förslaget att grundlagsskydda public service oberoende lät givetvis ädelt. I praktiken talar vi dock inte enbart om att skydda programmens innehåll, utan även om att skydda budgeten. 

Frågan om grundlagsskydd av public service var nyligen på tapeten. I slutändan blev det inget sådant skydd, på grund av att det saknades en tillräckligt bred majoritet för förslaget. S, MP, C, L och V var för, men det föll på att vare sig M, KD eller SD var med på noterna. Justitieminister Morgan Johansson såg kritiskt på att Moderaterna valt denna väg framåt, och oroar sig för att vi potentiellt ska stå inför en “polsk” eller “dansk” situation, där public service urholkas, ett scenario vilket enligt uppgift borde oroa oss alla.

Jag tror dock det finns ett annat scenario, som det verkligen går att oroa sig för. Att grundlagsskydda public service “oberoende” låter givetvis ädelt. Det leder lätt tankarna till att allt skulle handla om att se till så att klåfingriga politiker inte ger direkta order till programledare om vad de ska säga på tv. I praktiken talar vi dock inte enbart om att skydda innehåll, utan även om att skydda budget. Morgan Johansson nämner själv Danmark som ett avskräckande exempel, där en högerregering gjorde kraftiga nedskärningar i public service.

Nu lever vi dock i en demokrati här i Sverige, så vitt jag förstår saken. Frågan uppstår därmed: ska det svenska folket inte ha rätten att ha synpunkter på SVT:s eller SR:s budget? Argumentet att public service är ”viktigt för demokratin” är knappast ett övertygande argument i sammanhanget. Om Ryssland skulle förklara krig mot Sverige är det inte osannolikt att luftvärnsrobotar också kommer vara ”viktiga för demokratin”, så varför inte grundlagsskydda inköpet av dessa med, och på så vis undvika att väljarna skulle få för sig att ha synpunkter på hur många miljoner som Sverige betalar till Raytheon och andra vapentillverkare? Om Melodifestivalens vara eller inte vara inte går att anförtro väljarna i detta landet, varför ska vi tillåta dem att kunna besluta om frågor som bokstavligen rör rikets säkerhet?

Det finns faktiskt en risk här som Morgan Johansson glömmer. Om vi lägger risken att förvandlas till en icke-demokrati (såsom Danmark?) åt sidan en stund, så är risken att vi underminerar tilltron till det politiska systemet genom skapandet av gräddfiler desto mer reell. Det socialdemokratiska folkhemmet var ju tänkt att inte tillåta vare sig styvbarn eller kelgrisar, men vad kallar man egentligen en statlig verksamhet som åtnjuter ett unikt skydd i grundlagen på detta viset?

Så som det går att läsa i DS under lång tid står den offentliga sektorn inför stora nedskärningar och rationaliseringar, något som Sveriges Kommuner och Regioner (förgäves?) försökt varna för. I ett sådant läge är det inte politikers uppgift att i förväg förneka väljare möjligheten att själva kunna avgöra vilka statliga verksamheter som bör drabbas och vilka som bör skonas.

Detta kan tyckas som en överspelad fråga eftersom förslaget nu har fallit, men den sortens tankesätt som gav upphov till att förslaget lades till att börja med är faktiskt riktigt farligt. Kommer det att komma andra kelgrisar som våra politiker vill försöka skydda mot sin egen befolkning framöver? I riktiga kristider riskerar sådana försök bara att spä på ett redan allvarligt politikerförakt här i Sverige.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 27 augusti 2020 kl 05:15
Uppdaterad: 27 augusti 2020 kl 05:13

Skribent

Malcom Kyeyune
skribent, debattör samt medlem i Tankesmedjan Oikos förtroenderåd