Krönika
Privatisering
19 november 2019 kl 05:05

Privatiseringsivrarna begriper inte incitament

På marknaden leder vinstintresset – idealt sett – till en win-win-situation för alla. Men bortom idealen finns krassare resultat av incitament och marknadsstyrning. 

De duggar tätt nu, rapporterna om olika privatiseringsmisslyckanden. SCB har fått revidera sin arbetslöshetsstatistik, sedan underleverantören som skött vissa telefonintervjuer lämnat felaktiga siffror. Operationer har ställts in efter att företaget Apotekstjänst inte levererat sjukvårdsmateriel enligt avtal. Elever har på skoltid använts som marknadsförare inom Academedia-koncernen. Forskare, fackförbund och ämbetsmän varnar samfällt för att privatiseringen av Arbetsförmedlingen är på väg att haverera.

Annie Lööf bet ifrån hårt när utbildningsminister Anna Ekström nyligen kritiserade marknadsdriften i skolan. Enligt januariavtalet ska regeringen inte driva förslag som begränsar vinsterna i välfärden. Inställningen speglar en vanlig föreställning bland privata välfärdsaktörer: om bara sossarna slutar prata om vinst, så kommer debatten att upphöra.

Men de senaste veckornas nyhetsrapportering visar att diskussionen drivs av faktiska problem i verkligheten, inte av talepunkter från socialdemokratiska politiker. Verkliga människor kommer att fortsätta att ogilla att få sina operationer inställda på grund av upphandlingsstrul, eller att tvingas leva på försörjningsstöd för att Arbetsförmedlingen lagt ner lokalt.

Det är inte en konstruerad konflikt.

Det finns en gemensam förklaring till privatiseringsmisslyckandena. Det handlar om ett grundläggande missförstånd av hur incitament fungerar. Tanken bakom så många reformer de senaste trettio åren är enkel: genom att få offentlig verksamhet att imitera privat ska allting bli billigare och bättre. På marknaden leder nämligen vinstintresset – idealt sett – till en win-win-situation för alla. Folk får de konsumtionsvaror de vill till de priser de är beredda att betala, det skapas arbetstillfällen och tillväxt. Inte på grund av någon allmän välvilja hos företagarna, utan som bieffekt av en strikt ekonomisk kalkyl.

Alltså har tanken varit att den osynliga handen automagiskt kommer att leda till att fler jobb fixas fram, om en privat arbetsförmedlare lockas med ekonomiska incitament.

Självklart fungerar incitament. Bara inte på det här sättet. Incitament fungerar såhär: om SCB tecknar ett avtal med en privat telefonintervjuare, så kommer företaget att leverera statistik eftersom det är vad som krävs för att få betalt. Bara inte nödvändigtvis korrekt statistik. Särskilt inte om ersättningen är så låg att det är svårt att de facto hinna genomföra rätt mängd intervjuer.

Om en privat arbetsförmedlare får betalt efter resultat kommer ingen att vilja ta sig an arbetslösa som statistiskt sett har svårare att få jobb: lågutbildade, äldre, utlandsfödda, funktionsnedsatta. Om en privat arbetsförmedlare å andra sidan får betalt oavsett resultat finns starka incitament att lägga ner minimalt med dyrbara insatser.

När den franska kolonialmakten ville bekämpa råttor i Hanoi utfästes en belöning för varje inlämnad råttsvans. Människor svarade på incitamentet: de började föda upp råttor hemma.

Så nog fungerar incitament alldeles utmärkt. Bara inte så enkelspårigt som privatiseringsivrarna föreställer sig.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.