Krönika
Demokrati
13 november 2015 kl 06:15

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Politiska trauman och läraktighet

En viktig effekt av politiska trauman är läxorna politiker lär sig av dem – om de är läraktiga. Alla politiker är emellertid inte mottagliga för nya insikter. En del marscherar med högburet huvud rätt in i historieböckerna som tondöva idioter.

Varje generation politiker har sina trauman. Några katapulteras in i politiken på grund av någon stor händelse. Försvarsuppgörelsen 1925. Invasionen av Ungern. Vietnamkriget. Eller tvånget att fira Lenins födelsedag på dagis.  

Andra tvingas tänka om mitt i sin politiska gärning. Som när svenska kommunister en dag vaknade upp till bullret från Operation Barbarossa och upptäckte att kamrat Stalins kompisar i Nazityskland numer var huvudfiender – och västimperialisterna plötsligt allierade.

Eller borgerliga som lärt sig hata Kommunist-Kina plötsligt får se den pålitlige antisocialisten Richard Nixon dricka ett realpolitiskt glas risbrännvin med ordförande Mao.

Ett mer näraliggande exempel är kronans fall 1992. De politiker som var med om att släppa det fasta penningvärdet kom att varaktigt behäftas med en livslångt löst sittande haka.

Det intressanta var inte att dessa fick fysionomiska defekter av katastrofen, utan den läroeffekt det hade på den generation unga moderater som bevittnade regeringen Bildts haveri 1992.

Dessa talskrivare, politiska sekreterare, trunkbärare och påläggskalvar fick på nära håll observera konsekvenserna av att låta en ideologisk dogm ta överhanden. De bestämde sig för att i sin egen politiska gärning låta verkligheten vara utgångspunkten. 

De var helt enkelt läraktiga. Ur detta kom De nya moderaterna – och två mandatperioder regeringsmakt. 

Men för att traumat ska få denna effekt krävs en djupare vilja hos politikerna att vara mottagliga för nya insikter.

Det finns politiker som går helt intakta genom en kris. De marscherar med högburet huvud rätt in i historieböckerna som tondöva idioter.

Så vad ger detta för slutsats angående den politiska kris som vi just nu upplever?

För det första bör stora frågor – som migration och folkvandringar av episka mått, dessutom i en situation där den geopolitiska scenen ritas om – påbjuda ett visst mått av ödmjukhet. Och realism.

När vi säger oss vilja öppna våra hjärtan bör vi notera att det innebär att vi också måste öppna plånboken. Men inte enbart för stunden, som regeringen nu gör genom att pynta en fet slant till kommunerna, utan genom att leverera långsiktiga spelregler och resursflöden som gör att politiska lösningar blir av varaktig natur.

För det andra bör den som med ärligt uppsåt ifrågasätter den för stunden rådande politiska linjen inte klumpas ihop med de icke resonabla. Kort sagt, det är inte så klädsamt att våldsamt och skoningslöst attackera politiska motståndare för förslag som man själv sedan genomför. 

Det finns en viss risk att sådant skadar förtroendet hos allmänheten. 

För det tredje. När en stor kris uppkommer så rymmer den inte bara problem som måste lösas omedelbums, utan också nya möjligheter, chanser som ledare med lite kreativ förmåga kan utnyttja för att skapa något nytt.

Eller som det heter på statsvetarprosa: När möjlighetens fönster öppnas så uppkommer ett gynnsamt tillfälle att bryta spårbundenheter. Det tidigare omöjliga blir möjligt. 

En sådan spårbundenhet är blockpolitiken. 

Om inte våra kära folkvalda nu tar chansen att häva sina interna låsningar finns det en risk att vi inte hittar långsiktiga politiska lösningar på migrationsfrågan.

Då uteblir lärprocessen för det politiska systemet. Och folket drar rimligtvis slutsatsen att det är dags att byta ut etablissemanget. Eller bara ge upp det gemensamma politiska projektet. Eller rent av ge någon annan, som förmår peka med hela handen, en chans att reda upp röran. 

När vi säger oss vilja öppna våra hjärtan bör vi notera att det innebär att vi också måste öppna plånboken.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.