Krönika
Demokrati
8 juli 2016 kl 09:07

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Politiska prognoser, en vansklig verksamhet

På ytan ser det ut precis som vanligt i Almedalen. Men bilden är totalt missvisande. Krönikör Peter Santesson reflekterar över en Almedalsvecka dominerad av politiska diskussioner som ingen förutsåg för ett år sedan.

Det är populärt med prognoser på Almedalsveckans tusentals olika arrangemang. Men räckvidden på de politiska radarskärmarna har visat sig vara högst begränsad. När man går runt bland de identiska partytälten på strandpromenaden är det lätt att få en känsla av hur de årliga politikfestivalerna glider samman till ett enda konturlöst event utan slut och gräns, som om ingen förfluten tid alls skiljer förra årets ballongutdelare från det här årets pitchförsäljare och kommunikationshajar. Är alla redan här igen? Var det någon som åkte hem däremellan?

Bilden kunde inte vara mer missvisande. Migrationskrisen som så fundamentalt förändrade förutsättningarna, både för svensk politik och den svenska välfärdsstaten, låg bara ett par månader bort när förra Almedalsveckan pågick. Förutseendet var mer eller mindre obefintligt. Ett år senare har landskapet helt förändrats – det tidigare politiskt otänkbara har nu blivit måttstock för ”ansvarsfullhet”.

Förändringarna har påverkat olika delar av Sverige på skilda sätt. I Dagens Samhälles/Demoskops mätningar av välfärdsopinionen syns stora regionala klyftor i allmänhetens erfarenheter av migrationskrisen (Dagens Samhälle 7/7). I vissa län har den blivit påtaglig i vardagen, i andra är det bara en minoritet som har märkt av den. Medan närmare 70 procent märker den i sin vardag i Dalarna är det bara drygt 40 procent i Stockholms län som märkt något. Den självupplevda verklighetsbilden av migrationskrisen delar Sverige.

Under en vecka är det som om stora delar av Stockholms innerstad flyttar in i trädgårdsrestaurangerna och kongresslokalerna innanför ringmuren. Men strax utanför stadsgränsen börjar ett annorlunda Gotland, en vacker, befolkningsgles landsbygd där mobiltäckningen snart blir skakig.

Lämnar man Almedalen tar det en halvtimme i bil att ta sig till Slite på andra sidan ön. Den lilla orten – byn skulle man säga i Stockholm – domineras av en stor cementfabrik nere vid hamnen. Det är i den här hamnen stormakten i öster torde landstiga om kriget en dag skulle komma. Förut fanns stora underjordiska försvarsanläggningar under berget vid hembygdsgården, men nu är de avvecklade. Vi hittar två thairestauranger och på torget finns en pizzeria.

Tidigare fanns det ett anrikt men olönsamt hamnhotell också. Förra året ville den nye ägaren satsa på expansion för att få hotellet på fötter, men fick nej från kommunen. Så i januari såldes det vackert sjangserade gamla Slitebaden ännu en gång. Men de nya ägarna lovade att det skulle bli fortsatt verksamhet och arbetstillfällen för personalen. Mycket riktigt, som så många andra anläggningar av samma slag blev hotellet oväntat omgjort till ett asylboende för ensamkommande. I stor utsträckning lär det vara variationer på detta tema som ligger bakom de stora erfarenhetsskillnader som uppstått mellan landsändarna.

Politiska prognoser har visat sig vara en synnerligen vansklig verksamhet. Men jag misstänker att denna klyfta mellan hur stad och land har berörts av migrationskrisen kommer att skapa än större politiska spänningar framöver. De konflikter, både uttalade och latenta, som erfarenhetsgapet ger upphov till kommer gissningsvis att söka tydligare uttryck även innanför Visby ringmur nästa sommar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 8 juli 2016 kl 09:07
Uppdaterad: 8 juli 2016 kl 09:48