Polarisering

Politiska antagonister hjälper dig att hitta rätt

Politiska konflikter brukar sägas skapa splittring. Men å andra sidan skapar de samtidigt minst lika mycket sammanhållning.

Ty hur svårt det än är att på egen hand värdera argumenten i komplicerade sakfrågor har samhällsdebatten ett intressant drag. Det tycks alltid vara så enkelt att veta vilka som hör till ens lag. Och vice versa. Även om det är svårt (eller smärtsamt) att formulera hållbara argument för vad man själv verkligen tycker, är det desto enklare att veta vilka man tycker rejält illa om.

Självständigt logiskt tänkande kräver övning, medan grupptänkande är instinktivt och inte svårare än att vrida på en kran. Om något irriterar mina antagonister är det förmodligen något jag gillar. Det som retar gallfeber på så många dumskallar måste ha någonting gott i sig.

Ett aktuellt fenomen är anti-anti-Trump-rörelsen, som SvD-kolumnisten Janerik Larsson nyligen omtalade när han återvände från en resa i USA. Vad betyder så många ”anti” på rad? Företeelsen beskrevs av Charles J Sykes i New York Times, och tar sikte på en gemensam nämnare bland dem som trots pärlbandet av skandalösa tilldragelser ännu försöker formulera försvar för Donald Trump. Drivkraften och fokus i Trump-försvaret tycks primärt inte gälla det man är för, utan en markering mot det man avskyr.

Medan det kan vara svårt att formulera ett tight försvar för Trumps olika irrfärder, är det desto lättare att hitta fel och graverande brister hos Trumps vedersakare. Se vilka slemma krafter som samlats på andra sidan. Anti-anti-Trumpismen handlar inte så mycket om att vara för Trump som att vara emot dem-som-är-emot-honom: mainstreammedia, de politiskt korrekta storstadsliberalerna, det fisförnäma etablissemanget.

Så kommer det sig att kritiska synpunkter på USA:s president regelmässigt framkallar utläggningar om att Hillary Clinton är en tvivelaktig politiker, att Washington Post är politiskt tendentiös i sin journalistik eller att det ofta är banalt och löjligt med kändisar som ska göra politiska markeringar. Som om de observationerna skulle förändra något i sak även om de kan vara korrekta. Kärnfrågan gäller ens identifikation med laguppställningar, inte att värdera fakta i målet för sig.

Anti-anti-trumpismen är bara ett uttryck för en allmänmänsklig psykologi. Därför är precis samma reflexer vanliga över hela det politiska spektrumet även i Sverige. Jodå, visst kan jag se dem även hos mig själv. Vi tänker oss så gärna att motståndarens smak skulle avslöja vad som är rätt och fel – men med omvända förtecken. Som om ens antagonister i grunden vore goda kompasser, där bara norr och söder har råkat byta plats.

Uppbackning från den jag ogillar avslöjar att det måste vara något dåligt. En ståndpunkt som en dumskalle intar måste per definition vara dum. Och det som möts med utbredd ilska bland grupper som jag har svårt för måste vara bra. När vreden kommer från ”fel håll” är den bara något att gotta sig åt och eftersträva.

Intressant nog innebär det här att man i praktiken förlitar sig på sin motståndares omdöme istället för att självständigt bilda sig ett eget. Varför skulle man vilja göra det?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.