Ekonomisk politik

Politikens uppgift att ställa grupp mot grupp

Det finns faktiskt en god moralisk poäng med att ställa svaga grupper mot andra, en poäng som många politiker verkar ha glömt. Riktigt svaga grupper behöver någon som ställer deras intressen mot andras. 

Krönika

De flesta läsare har nog hört om huvudstadens problem med de marockanska gatubarnen. Dessa gatubarn kan sällan lagföras, och de rymmer från hvb-hemmen. Det enda alternativet som står till buds, åtminstone med nuvarande lagstiftning, är slutna behandlingsplatser hos SiS (Statens Institutionsstyrelse).

Det hör dock till saken att en SiS-placering är otroligt dyr. Mig veterligen landar notan på ungefär fem eller sex tusen kronor per dygn. En månadsplacering för ett enda av dessa gatubarn räcker således till lönen för ganska många barnmorskor eller poliser i yttre tjänst, två saker som Stockholms län lider brist på idag.

Kanske uppfattar vissa det som stötande att ställa grupper mot varandra på sättet jag gör ovan. Under lång tid har det i Sverige betraktats som ett tecken på god moral att vägra göra just detta. Ingen vill säga sig välja mellan grupper, och ingen vill vara den som säger till en grupp att andra grupper behöver pengarna mer. Tyvärr så har denna ovilja skapat ett Sverige där den faktiska resursfördelningen i regel baseras på vem som det är mest synd om i media.

Det finns faktiskt en god moralisk poäng med att ställa svaga grupper mot andra, en poäng som många politiker verkar ha glömt. Riktigt svaga grupper behöver någon som ställer deras intressen mot andra gruppers, just eftersom de är för svaga för att göra det själva! Sverige har en hel del sådana grupper: barn med leukemi, ungdomar med grava funktionshinder, pensionärer med demens. De kan sällan hänga på låset utanför de stora tidningarnas redaktioner. De saknar ofta förmågan att anordna sittstrejker eller ägna sig åt civil olydnad. Detta är grupper som aldrig någonsin skulle klara av att ta sig över Medelhavet i en utsliten gummibåt; de är fysiskt och mentalt mycket svagare än de människor som gjort det.

Media belönar grupper efter vem det är mest synd om, och vilka media väljer att kora beror till stor del på hur högljudda de är och hur vassa armbågar de har. Uteliggare med svenskt pass göra sig icke besvär, således. Medias blick är dessutom geografiskt selektiv: det blir alltid lite “mer synd” om utsatta som råkar bo i Stockholm. Men vem kan egentligen kalla detta system moraliskt?

Sverige har aldrig varit ett land där svaga grupper inte ställts mot varandra. Sverige har tvärtom låtit de starkas lag styra över budgeteringen: de som inte varit snabba eller högljudda nog att försvara sin del av kakan har man sparat på i takt med att behoven ökat, medan vi andra låtsats som ingenting. Så skapas ett Sverige där pensionärer tvingas leva i containrar.

Allt fler väljare tycks i dag markera att de faktiskt vill ha politiker som ägnar sig åt det som länge utgjort politikens kärnuppgift. Politiken ska och måste ställa grupper mot varandra, så att inte det nakna våldet eller de vassa armbågarna tillåts kora samhällets vinnare och förlorare. Vill man inte göra det som politiker så är risken att ens uppdragsgivare börjar tappa förtroendet.

Att låsas som om SD var ormen som först introducerade denna förgiftade frukt i politikens lustgård, eller att det var Åkesson eller Karlsson som först kom på tanken att ställa en grupp mot en annan, det är inte bara dumt. Det är att ge dessa herrar och deras parti långt mer beröm än vad de gjort sig förtjänta av.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.