”Ni vet den där känslan när man går på en konkursutförsäljning och hittar en espressomaskin för trehundra spänn? Eller när man sitter på ännu ett försenat tåg och får mejl från revisorn om att det blir en fet skatteåterbäring i år? Eller när man går gatan fram en kallsvettig gryning i mars, och så möts man av en tanig nordafrikansk kille som frågar om man vill knulla honom för en femhundring? Vet ni det? Vet ni den känslan?”
Så inledde författaren Thomas Engström en text i Aftonbladet Kultur i förra veckan, under vinjetten ”Därför är jag vänster”. Texten handlar om att inte längre orka mota skammen över världens orättfärdighet. Jag tyckte det var en fin text som satte fingret på vad jag tror är en ursprunglig politisk drivkraft för många till vänster: att inte stå ut med orättvisorna i världen, lite ”elda under din vrede, trösta inte din sorg” som Ingrid Sjöstrand en gång vackert uttryckte det.
Det är kanske inte vad riksdagsdebatterna brukar handla om, men det är ju egentligen grunden till politiken, inte sant? Hur kan vi egentligen med att leva med oss själva?
Reaktionerna på texten handlade dock inte så mycket om sakinnehållet, utan om att Engström hittills haft en uttalat borgerlig profil. Tja, han flyttade enligt egen utsago en gång ifrån Sverige för att han inte ville betala två tredjedelar av inkomsten i skatt till sina vänners maxtaxa på förskolan.
Nu har han alltså ändrat sig. Och flyttat tillbaka till Sverige.
När jag såg bitterheten i kommentarerna till artikeln från personer högerut förstod jag att även min egen reaktion säkert färgats av avsändaren. Jag tycker fortfarande texten är bra, men kanske hade jag inte ens uppmärksammat den om den kommit från nån som alltid varit vänster.
”Var glada så länge det varar!” var en kommentar till artikeln jag såg några varianter på, riktat till en (eventuellt) skadeglad vänster. Men det bygger på ett missförstånd. Laddningen i att människor ibland byter politisk sida ligger inte i att den ena sidan vinner en skalp och den andra förlorar en, utan i att den som byter av båda parter uppenbarligen ses som lite mer av en sanningssägare än vi andra.
Är Göran Greider vänster i dag också? Tja, hund bet man. Ser mannen som letade vistelseort efter marginalskattenivå plötsligt vissa fläckar hos kapitalismen? Nå, något mer av nyhetsvärde.
Otacksamt för oss som harvar på i samma parti år efter år, men antagligen ofrånkomligt.
Reaktionerna på Thomas Engströms artikel visar också något annat. Vänsterhistorikern Tony Judts änka skrev en gång: ”For Tony, ideas were a kind of emotion, something he felt and cared about in the way that most people do about feelings like sadness or love”.
Vi är kanske inte så många som känner så. Men politik är på riktigt och djupt personligt. Jag tycker – helt oironiskt och icke-skadeglatt, vänstern har också tappat en och annan skalp genom åren – att det ligger något fint i hur besvikna många verkar ha blivit över att Thomas Engström ändrat åsikt.
Det säger något viktigt om övertygelse och lojalitet som går långt utöver standardanalysen av politik som spel.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.