Demokrati

Politik är ju att vara så illa tvungen!

God vilja och moraliska principer kan vilken amatör som helst göra anspråk på. Ändå är det just det många politiker ägnar sig åt nuförtiden. De saknar uppenbart förtroende för att allmänheten ska kunna begripa enkla realiteter - som politikens begränsande faktorer, budgetar, juridik och obalanser. Synd. För trovärdighetseffekten blir påtaglig.

För tio månader sedan berättade den tidigare arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin att den Fas 3-reform som han själv sjösatte som minister var en skapelse som knappast någon kan gilla. Nej, faktiskt inte heller Littorin.

Uttalandet fälldes i en synnerligen intressant artikel i tidskriften Arena, men frågan är om artikeln bitvis illustrerade någonting mer än skribenten själv avsåg. En tidigare minister som kritiserar sin kontroversiella reform utan några krusiduller – hur kan det vara möjligt? Vad ska man tycka om det?

Den 4 april publicerades ytterligare en minst lika intressant artikel om svensk politik, nu på ledarplats i Expressen där tidningens politiska redaktör Anna Dahlberg beskrev hur svensk politik har förvandlats till en tävling i godhet. Tilltagande motvilja att befatta sig med nödvändiga men olustiga beslut gör den politiska debatten till en övning i idealism. Patos, drömmar och rosiga förhoppningar finns det många villiga leverantörer av. Diskussioner om politikens begränsande faktorer, budgetar, juridik och obalanser, vill färre ta i.

När seriösa diskussioner om begränsningsfaktorer saknas blir det ett problem, eftersom det just är dessa faktorer som utgör merparten av politikens vardag. Politik är som bekant inte att vilja, utan att vara så illa tvungen. God vilja och moraliska principer kan trots allt vilken amatör som helst göra anspråk på. Utfallet avgörs inte av ambitioner utan av vad som händer när dessa utgångspunkter kommer i direktkontakt med samhällets faktiska omständigheter.

Varför blir det allt mindre av realistiska diskussioner om politiska begränsningar och ekonomiska realiteter? Dahlberg menar att en svagare ställning för S och M kombinerad med en mer snabbfotad, känslostyrd miljö i sociala medier har rubbat den tidigare balansen mellan idealism och realism. Det ligger nog mycket i det. Men en sak bör tilläggas: frågan är om inte politiker är ängsliga helt i onödan. Intervjun med Sven Otto Littorin ger ett talande exempel.

Hur kom det sig att den avgångne ministern snackade ned sin gamla reform? Plötslig, osnygg efterklokhet? Nej, det handlar om att han vågade beskriva Fas 3 som ett fall av nödd-och-tvungen-politik. Som Littorin sade: ”det finns grejer man kan bråka om i politiken och det finns också grejer som inte riktigt … Alltså där man kommer att ha samma problem oavsett vem som styr.” I det här fallet problemet med den del av arbetskraften som inte har en produktivitet  som når upp till avtalsenliga löner och som inte heller tar sig dit trots arbetsmarknadsåtgärder. Något måste finnas i den änden av systemet, om det nu är Fas 3 eller annat. De måste få försörjning på något sätt, men i vilka former? Hur ska man hitta något som inte permanent låser fast dem i bidragsberoende?

En aktiv politiker beskriver gärna sina reformer som rationella lösningar på hanterbara och välförstådda problem. En avgången politiker erkänner hellre att det finns problem och bieffekter, men detta var helt enkelt den bästa nödlösning vi lyckades hitta på ett i grunden mer eller mindre olösligt samhällsproblem. Om man skulle hitta någon bättre i framtiden bör man förstås ändra.

Efter avgång, när expolitikern till slut kan och vågar beskriva sina gamla arbetsvillkor på det viset inträffar något sällsamt: riktig trovärdighet uppstår. Takbelysningen tänds och tidigare kontroversiella politiska beslut blir begripliga. Ty nödlösningar och gordiska knutar är inte minsta obekant materia för någon vuxen person. Därmed inte sagt att alla kommer att enas om att avvägningarna och prioriteringarna landade rätt. Men när man tar det uppriktiga steget slippper man ur den naiva tvångströjan där redan det faktum att en politisk åtgärd har oönskade bieffekter skulle betyda att den är feltänkt.

Ändå tycks många aktiva politiker sakna förtroende för att allmänheten ska kunna begripa sådana enkla realiteter. Det är synd. För trovärdighetseffekten blir påtaglig, och allmänhetens förståndsgåvor är det inget fel på.

Skribenten som intervjuade Littorin kom på sig själv med att motvilligt känna en ”märklig sympati” med den tidigare ministern. Kommentaren är talande. Varför skulle den sympatin vara så märklig? Är inte det vad man brukar känna inför människor som talar uppriktigt om hur de på gott och ont har försökt lösa praktiska problem som de ställts inför?

Det är något som aktiva idealister kan dra lärdom av.

Takbelysningen tänds och tidigare kontroversiella politiska beslut blir begripliga. Ty nödlösningar och gordiska knutar är inte minsta obekant materia för någon vuxen person.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.