Migration

Plötsligt tvärvände alla Bagdadbobbare

Sveriges många versioner av Bagdad-Bob duckade sanningen och förstörde det offentliga samtalet. Varje politiker – och mediekanal – som deltog bör skämmas djupt, skriver Nuri Kino i en gästkrönika. 

Gästkrönika

Mohammed Said al-Sahaf var Saddam Husseins informationsminister. Ministern frambringade många skratt runt om i världen när han inför kameror förnekade att amerikaner fanns i landet – fast de i stort sett syntes bakom hans rygg. Han blev en världskändis och fick smeknamnet "Bagdad-Bob".

Den lysande SVT-dokumentären ”Tvärvändningen – om svängningen i flyktingpolitiken” av Pontus Mattson är fullspäckad med Bagdadbobbare. Nästan alla som intervjuas erkänner att de har förnekat sanningen. För många av oss är detta ingen nyhet. Vi har väntat på den dag då de ska ta bladet från munnen och tala om varför de duckade sanningen och förstörde det offentliga samtalet.

Mattsons journalistiska grepp är lugnt, nästan melankoliskt. Inga överord, ingen dramatik – bara en avskalad redogörelse av ett förlopp.  Medan jag såg Tvärvändningen en andra gång gick mina tankar till familjer som jag personligen såg gå sönder – samtidigt som tystnaden föll över svensk debatt, tack vare såväl ängsliga politiker som medier.  

Enligt Maj-Lis Lööw (S), invandrarminister 1989-1991, sade man en sak utåt och en annan inåt redan under hennes tid som statsråd. Under de åren förlorade jag äldre vänner och släktingar till droger, överdoser och döden. Redan då började Sverige tappa greppet om dessa utsatta områden. (”Utsatt” förresten, vad betyder det ens? Vem har utsatt dem? Bagdadbobbarna?)

Det var också då invandrargrupper som min egen började låna pengar av varandra och starta egna rörelser i större omfattning, så att deras barn skulle ha jobb att gå till efter gymnasiet – om de inte skulle komma in på universitet, vilket gällde majoriteten.

I början av 90-talet började även skolorna krascha. De ungas makt över lärarna tilltog och med åren fick också kriminella syndikat och religiösa sekter fäste i och kunde rekrytera ungdomar som inte såg någon framtid. Men Bagdadbobbarna fortsatte oförtrutet att skönmåla. De åkte ut till förorterna, bagdadbobbade sig och tog leende bilder på någon förening eller skola och försvann lika snabbt igen. Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Erik Ullenhag – listan har genom åren blivit lång.

I centrala Södertälje förra sommaren grep en läkare darrande tag i mig:
– Jag borde ha dött i Irak. Bättre det än att sakta dö här – mitt ena barn har börjat knarka och jag står handfallen.

Min kollega Stefan Erdman har länge jobbat med barn i dessa utsatta områden. I över tio år har vi diskuterat utvecklingen. Jag minns hur han kallade en del av dessa barn för ”barnsoldater”. Inledningsvis protesterade jag mot det som i mina öron lät överdrivet. Stefan vidhöll:

– Det är många gånger barn utnyttjas av gängen för att distribuera narkotika eller skjuta en konkurrent. De måste vara under 15 år för att slippa straff och under 18 år för att få strafflindring. De är barnsoldater, Nuri.

I början av 80-talet jobbade Stefan i Husbyskolan. Elever brände ned fritidsgården som hämnd för att de inte fick dricka alkohol. Ungefär då förstod Stefan gängens maktpotential och att vi vuxna måste ta det på allvar. Men reaktionerna blev otillräckliga. Bagdadbobbarna var hellre försiktiga än handlingskraftiga.  

Häromdagen tog vi en långpromenad och diskuterade dessa förortsmiljöns ”barnsoldater”. Det är universellt, konstaterade vi. Det handlar inte religion, etnicitet – många gånger inte ens om samhällsklass. Det handlar om en kultur som finns i Baltimore USA, i Bryssel, i Marseille, i Berlin eller i Örebro.

– Man kan ta en unge från vilken sådan förort som helst, någon som är i gängens grepp och droppa honom så gott som varsomhelst i västvärldens ghetton och han vet direkt hur han ska agera.

Vi var överens om en annan sak också: Bagdadbobbarna – i såväl politik som medier – ville många gånger väl. Det gör inte saken bättre, möjligen mer förståelig. Men lika ofta har det handlat enbart om att gynna de sina och knipa billiga poäng, vilket framgår tydligt av ”Tvärvändningen”. Varje politiker som har deltagit i detta bör skämmas djupt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.