Det finns trevligare medietilldragelser än gårdagens släpp av Polisens nya lista på utsatta områden. Men inte många som är mer absurda. Sannerligen inte på grund av hur Polisen uttrycker sig, tvärtom är nykterheten påfallande. Men mönstret av givna frågor och vinklar som följer ger ändå fascinerande inramning. Det är som en officiell omvänd Guide Michelin till Sveriges problemområden. Har någon stadsdel blivit av med sin tredje stjärna? Någon spännande nykomling? Jaha, bara ett nytt namn i år. Genast började församlingen smyggoogla på ”Storvreten”. Var fasen ligger det? Vad har hänt där?
Påfallande nyktert, som sagt. Är det något som är slående med rapporten och presentationen så är det hur dämpat och sansat det är både i presentationer, förändringar och slutsatser. Den kritik som har kommit från kommunhåll tidigare i år – att listans offentlighet skulle stigmatisera kommuner och vara kontraproduktiv – bemöttes effektivt av Polisen utan att direkt omtala kritiken. För Polisens del är sammanställningen ett centralt verktyg. Borde de då försöka hemlighålla listan, med den uppenbara risken att den skulle läcka eller ryktesvägen sippra ut i mer eller mindre förvanskad form? Behöver inte de berörda kommunerna få den här kunskapen? Kommuninvånarna?
Hur många områden är på årets lista? [Trumvirvel] Men nej, det finns inga stora rubriker eller tydliga berättelser i årets rapport. Är det inbillning eller anar man nästan en tyst, svart besvikelse från kommentariatet? Vi var beredda och tog sats, och så blev det inte fler än så? Men knappt färre heller. Det allra mesta är sig likt från rapporten från 2017. Stabiliteten i sig talar för att rapporten har en robust metod. Läget på marken i områdena förändras i allmänhet knappast så dramatiskt på två år, och rapporten speglar den trögheten. Polisen har hållit fast vid samma mått, definitioner och områdesindelningar vilket gör att resultaten kan jämföras rakt av med föregående rapport. Inget räknetrixande och måttfixande i sikte.
Förändringarna sedan sist är trovärdigt små, men också spretiga. På många håll uppfattar Polisen en positiv tendens, inte tillräcklig för att siffrorna ska förändras särskilt, men ändock. Samtidigt har läget exempelvis försämrats i samtliga utsatta områden i det redan hårt prövade Södertälje.
Läs också Nyheten
Det mest uppseendeväckande är att två områden nu har fått lämna listan helt. Vi har hittat överlevare! Som målsättning har det varit givet, men att det verkligen skulle vara möjligt i närtid framstod inte som självklart när förra rapporten kom. Så vad kan man lära sig genom att detaljstudera dessa framgångsområden? Vad ruvar Smedby i Upplands Väsby på för nyttiga hemligheter? Antagligen inte så många, är jag rädd. Ty visserligen finner man förstås rader av trygghetslöften, satsningar och samarbetsformer som ligger bakom framgången där. Men likadana insatser kan man å andra sidan också hitta i samma mängd i områden som behåller sina risk- och utsatthetsklassningar.
Ändå måste det vara viktigt att få de där små framgångsexemplen nu, och inte bara för Smedbyborna, utan också för Polisen. Det är faktiskt möjligt att förändra detta – utan att trixa och mäta med politikermått. Det går att förändra på riktigt. Snabbt går det sannerligen inte. Särskilt utsatta områden kommer vi få leva med under all överskådlig tid. Men ändå. Det gick faktiskt att knuffa berget en liten bit. Ingen inställning är mer destruktiv och självförverkligande än uppgivenhet.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.