Integration

Plikt och krav slungas runt i den politiska torktumlaren

För bara något år sedan var krav på nyanlända och utrikesfödda något anskrämligt. Idag är plikt det nya svarta. Integrationsplikt avlöser utbildningsplikt som avlöser språkplikt. Sent ska syndaren vakna.

Krönika

”Alla som lever i Sverige ska kunna svenska", löd mottot när Socialdemokraterna nyligen lanserade förslaget om språkplikt för asylsökande och nyanlända som innebär att den som uteblir från undervisningen i svenska för invandrare (SFI) mister sin dagersättning.

De av oss som är vänner av egenansvar och plikt, att kompensation kopplas till motprestation, vill spontant applådera förslaget. Men har det förutsättningar att fungera?

Av de som började på SFI 2014 hade, enligt Skolverkets statistik, endast 65 procent slutfört någon kurs två år senare. Vi vet dessutom att endast 9 procent av nyanlända utan utbildning klarar SFI, och att en femtedel i den gruppen inte får godkänt i någon SFI-kurs men kan ändå vara registrerade där. Hur länge ska nyanlända gå i SFI? Vilka ska förverkliga förslaget, och hur ska det bekostas?

I Länsstyrelsernas senaste kartläggning av effekterna av 2015 års mottagande i kommunerna, uppger 20 procent av kommunerna att SFI-undervisningen är ett av de områden där mottagandet fått stora effekter. Ytterligare 6 procent av kommunerna uppger att effekten varit ”allvarlig” eller ”kritisk”. I exempelvis Mölndal ökade antalet elever med närmare 64 procent förra året. Kommunerna pekar på brister på lärare, lokaler, hög arbetsbelastning och långa köer.

Lärarförbundets ordförande varnade för bara ett halvår sedan för att endast 7 procent av lärarna på SFI och vuxenutbildningen hade tid för planering och uppföljning av undervisningen, och menade att löpande inskrivningar av elever var negativt för undervisningskvalitén. Trots gränskontroller tog Sverige emot 25 666 nya asylsökande förra året som nu ska slussas in i fulla klasser med överbelastade lärare.

Ekvationen haltar. De som ska ro språkplikten i hamn, och många av de som berörs av det, är inte rustade för det.

Belöning fungerar i regel bättre än straff, men inte ens det gav önskad effekt när förra regeringen försökte få bukt på ”språkproblemet”. Språk är onekligen viktigt både för utsikterna att få ett arbete och att bli en del av den svenska gemenskapen, men det är inte den riktiga frågan här. När verkligheten hinner i kapp en tvingas man till ena ogenomtänkta förslaget efter det andra – regering efter regering. I själva verket går man som katten runt het gröt.

Pudelns kärna, som vi måste förlika oss med och sedan erkänna, är att vi idag har grupper av människor som varken kommer att lära sig ”tillräckligt bra svenska”, som Ylva Johansson uttryckte det, eller komma ut på arbetsmarknaden. Ibland, som i det här fallet, finns det inte ens ett bord att sitta vid, än mindre några gratisluncher att förtära. Men förslaget kan likväl tvinga kommunerna att betala en nota, med tom mage.

Vad konsekvenserna av haltande ekvationer blir i ett välfärdssystem, vad de gör med människors värdighet och vad som kan springa ur den sårade värdigheten är inte svårt att sia om. Plikt är en bortglömd dygd i rättigheternas epok, men nu dammas den av slungas runt som ett par strumpor i det politiska narrativets torktumlare.

En efterlängtad plikt, som vore en sann dygd, vore att blicka ut över landskapet och beskriva det som det är, för allas vår bästa och värdighet.  

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.