Socialdemokraterna

PK-eliten får S att tappa markkontakten

Många hävdar att en skilsmässa mellan LO och Socialdemokraterna skulle vara bra och rimlig. Men vad blir det av S om de klipper banden till den arbetande delen av arbetarrörelsen?

Krönika

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är inte glad. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har presenterat direktiven till en ny utredning om arbetsrätten. Det ska bli fler undantag i turordningsreglerna och billigare att säga upp arbetstagare. Jöken-vännerna i Liberalerna och Centerpartiet har den mest radikala inställningen på arbetsmarknadsområdet, och det är också de partier som säkrar regeringsmakten åt Socialdemokraterna.

Förslagen faller inte LO-ordföranden i smaken. Arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons kommentar om att det är “smärtsamt” för S att gå med på detta lär inte få Karl-Petter Thorwaldsson på bättre humör. Relationerna inom arbetarrörelsen är dessutom redan dåliga. Tidigare i vår beslutade Kommunal, LO:s största medlemsförbund, att dra in de ekonomiska bidragen till Socialdemokraterna. I valet i höstas röstade enbart fyra av tio LO-väljare på S. Det är rekordlågt.

Inom borgerligheten hävdas det ofta att Socialdemokraterna och LO borde klippa banden. Det finns en poäng i detta. Varför ska LO kampanja för Socialdemokraterna om inte ens hälften av medlemmarna röstar S?

Men få har ställt sig frågan vad en sådan skilsmässa skulle innebära för Socialdemokraterna. Antagligen skulle det vara dåligt. Visst styrs LO av ett gäng fackpampar. Men facket fungerar ändå som ett slags verklighetens ankare för S. LO har ofta en praktisk syn på hur politik fungerar. När regeringen skickade ut en remiss som handlade om att underlätta för asylsökandes familjeåterförening ville LO se en mer grundlig konsekvensanalys av ökad invandring. När många kommuner – ofta S-styrda – närmar sig skattesatser i 35-procentsklassen har Karl-Petter Thorwaldsson påpekat att det är orimligt och att man måste införa något slags skattestopp.

LO företräder vanliga människor med vanliga arbeten medan S numera styrs av proffspolitiker. Karriären går via Unga örnar och SSU till riksdag och regering. Man kan så klart ändå förstå hur vanligt folk har det, men avståndet till medborgarna blir trots allt längre.

Dessutom verkar S vara på väg att byta ut sin väljarbas. Som statsvetaren Svend Dahl har påpekat vinner partiet väljare främst i Stockholms stad, men tappar i traditionellt S-starka bruksorter. Sossarnas påstående att en röst på S är den främsta garanten för att skydda Sverige från högerpopulism gick uppenbarligen hem innanför huvudstadens tullar. Om S bejakar denna sida, låt oss kalla den PK-sidan, riskerar ett av Sveriges två statsbärande partier att tappa markkontakt.

Socialdemokraterna slits mellan att vara ett traditionellt arbetarparti och att vara ett alternativ för de livsstilsliberala storstadsborna. Utan en nära relation med den fackliga delen av arbetarrörelsen riskerar Socialdemokraterna att bli ännu ett renodlat värderingsparti för den medvetna medelklassen.

Då blir det bara “stå upp mot”, “stoppa onda krafter”, genusintegrering och annat som låter fint men som inte har så mycket med verkligheten att göra. Det skulle vara dåligt för väljarna, eftersom de politiska alternativen skulle bli alltmer lika varandra, och för att politik trots allt handlar om att navigera mellan olika intressen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.