Krönika
Personalbrist
24 augusti 2018 kl 06:30

Denna artikel publicerades för ett år sedan

Personalen i centrum skapar kontinuitet i vården

Vårdarbetsgivarna pratar om begrepp som patienten i centrum och individanpassad vård men fortsätter att betrakta oss som arbetar i vården som ett homogent kollektiv, som skruvar och muttrar i vårdmaskineriet. Men personal är lika mycket individer och människor som våra patienter är, skriver läkaren Jona Elings Knutsson och efterlyser en mer personalcentrerad personalpolitik.

Kontinuitet i vården är superviktig, säger alla partier i munnen på varandra. Och de har ett förslag på hur det ska gå till. Patientansvarig läkare, PAL, ska återinföras och Läkarförbundet nickar medhåll. Men ingen pratar om det som verkligen förstör kontinuiteten. Nämligen det faktum att vårdpersonal ständigt säger upp sig.

Om jag är någons PAL i dag men byter arbetsplats i morgon gjorde PAL-skapet föga för kontinuiteten. Det är också märkligt att det bara är läkare som behöver finnas kontinuerligt, och inte sjuksköterskor och undersköterskor. Genom hög personalomsättning blöder vården kompetens, lojalitet och kontinuitet. Några som säger upp sig gör andra vårdgivare lyckliga, medan vissa går till bemanningsföretag och ökar därmed personalkostnaderna så det sjunger om det.

Vårdarbetsgivarna pratar om patienten i centrum och individanpassad vård men fortsätter att betrakta oss som arbetar i vården som ett homogent kollektiv, som skruvar och muttrar i vårdmaskineriet. Kugghjul utbytbara mot vilket annat kugghjul som helst. Våra olika erfarenheter och förmågor är fullständigt ointressanta. Man vill kunna fylla raden ”sjuksköterska” repspektive ”läkare” i schemat. Och snart, raden ”PAL”.

Ytterligare ett hinder för kontinuiteten är privata vårdaktörer som poppar upp och slår igen med kort varsel. Dessa anställer personal som därmed säger upp sig från sina befintliga vårdjobb för att bedriva samma vård men någon annanstans. Det uppstår inte ny vårdpersonal. Den stora skillnaden är att vårdföretagen inte bara använder skattemedel till själva vården utan dessutom plockar ut mångmiljonvinster från vår gemensamma kassa. En PAL på en vårdinrättning som plötsligt lägger ned på grund av att den inte genererar tillräckligt stor vinst gör föga för kontinuiteten.

Landstingens lönekarteller gör dock att det lönar sig att byta jobb ofta. Endast så kan lönen fås upp för den enskilda. Ett system som naturligtvis kostar multum, eftersom varje person som säger upp sig måste ersättas genom rekryteringsprocess och inskolning. Om det går: Tusentals vårdplatser saknas eftersom det inte finns personal att bemanna dem med. 

Att i denna mycket pressade situation av underbemanning försöka få tid till klinisk forskning är av uppenbara skäl extremt knepigt. Vårdens kunskaper haltar, vi kan inte utvärdera våra metoder eller pröva nya. Och det i sin tur gör också personal mer benägen att byta jobb. Forskning är motiverande och håller oss kvar på klinkerna.

Personal är lika mycket individer och människor som våra patienter är. De förändringar som vårdens makthavare hittar på kan vara hur fyndiga som helst, men om vi som ska genomföra förändringarna inte tror på dem kommer de aldrig bli verklighet. Personalpolitiken måste omedelbart och tvunget bli –  just det –  personalcentrerad.

At införa PAL är gratis. Personalpolitik däremot kostar, åtminstone kortsiktigt. Enda sättet är att erkänna detta och inte pröva fler magiska omorganiseringar som ska lösa allt inte bara gratis utan dessutom sänka kostnaderna. Vård kostar. Personal är människor. Magi finns inte.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.