Krönika
Trygghet
2 januari 2020 kl 05:05

Perfekta offer finns varken i Kronogården eller julhandeln

Skribent

Paulina Neuding
Europaredaktör på tidskriften Quillette

Det här är en opinionstext

”Det finns inga perfekta brottsoffer,” hette det förr från feminister. Det ansågs som ett viktigt progressivt ställningstagande då. Idag är det istället viktigt att gapflabba åt Joakim Lamotte när han hotas och rånas. Eller åt den som är rädd för terrordåd. 

90-talets feministvåg hade sina sidor, men som jag minns den gällde en av de mest konstruktiva och viktiga diskussionerna då synen på hur brottsoffer ska vara och bete sig.

Kvinnor som utsätts för hot och våld kan agera på ett sätt som för andra kan te sig irrationellt. Hon kan välja att sova över hos förövaren eller fortsätta vara kompis med honom. Hon kan duscha, fast det förstör DNA-bevis. Hon kan låta bli att försvara sig av ren rädsla – det som kallas frozen fright. Hon kan vänja sig vid och acceptera våld som en normal del av vardagen. Inget av dessa beteenden innebär att hon inte har utsatts för brott. 

”Det finns inga perfekta brottsoffer,” hette det från feminister, och det ansågs som ett viktigt progressivt ställningstagande då. 

Och inte minst – det fanns ingenting en kvinna kunde göra som innebar att hon kunde sägas ha förtjänat att utsättas för övergrepp. Ansvaret låg alltid på förövaren, inte kvinnan, oavsett korta kjolar och annat som tidigare kallades ”provokativt” beteende.  

Det är slående hur allt detta har förändrats bara de senaste åren, i takt med att vänstern behöver förhålla sig till växande utanförskap, gängvåld och radikalisering.

När journalisten Joakim Lamotte åkte till Kronogården i Trollhättan för att rapportera om oroligheterna blev han hotad och sedan rånad på sin utrustning, inför polis som befann sig på platsen. Tittar man på Lamottes film från kvällen ser man också att situationen är så hotfull att den hade kunnat eskalera ytterligare om polisen hade ingripit. Kanske ligger förklaringen till polisens agerande där. Här finns gott om frågor för intresserade journalister att ställa.

Men Lamotte visade sig inte vara ett perfekt offer. Han berättade själv att han skrivit ett avskedsbrev innan han åkte till Kronogården, ifall något skulle hände honom där, vilket fick journalisttwitter att explodera i ett gapflabb

Det spelar ingen roll att Lamotte är en familjefar som regelbundet mottar dödshot. Sådant ska tydligen mötas med tillbakahållet lugn – allt annat innebär att det är fritt fram att håna den som utsätts.

En annan journalist, Kajsa Dovstad, twittrade inför julhelgen om sin rädsla för terrorattacker i julhandeln. ”Var hittar man bäst julklappsshopping justerat för lägst terrorrisk i helgen? (Obs tyvärr seriös fråga).” Också Dovstad fick motta stora mängder hånfulla kommentarer, inte minst från sina kolleger. 

Men precis som offer för sexualbrott, kan människor reagera på olika sätt inför terrorhot. En vän som blev fast på T-Centralen under lastbilsattacken på Drottninggatan åker aldrig mera dit. Andra tar fasta på myndighetsråden om att vara vaksam vid folksamlingar.

Alla är inte skapta för stoiskt lugn inför nya, diffusa hot. Människor är olika, och ingen har rätt att förvänta sig att de ska agera som perfekta offer. 

Vänstern brukade förstå detta. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 2 januari 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 2 januari 2020 kl 05:04

Skribent

Paulina Neuding
Europaredaktör på tidskriften Quillette