Påträngande sexprat i SVT:s barnutbud

Med barn ska samtal om sex ske på barnets villkor. Det är barnets frågor och behov av svar som sätter gränsen. Vuxna är i en sådan maktposition gentemot barn att vi inte har rätt att prata sex på ett sätt som riskerar att upplevas som påträngande eller obehagligt.

Detta borde vara självklarheter, om inte annat så efter Metoo.

Men barns sexuella integritet får ständigt stå tillbaka när vuxna använder sex för att positionera sig mot varandra i offentligheten. Jag undrar om inte SVT leder den trenden. Ett grovt sexskämt i vad som tidigare var familjeprogram i SVT, är en statusmarkering av vuxna riktad till andra vuxna – barnen är på sin höjd rekvisita som gör det där skämtet extra vågat.

Det blir än värre när SVT riktar sig direkt till barn. Programmet Klittra och runka. Visste du detta om onani?, ligger under avdelningen ”Barn” på SVT Play. Direkt efter tecknade Äventyrskatten och Önskebusanligger en bild på en snopp, en snippa och ett foto på vad som tycks vara ett par barnhänder mot naken hud. Till programmet har SVT riktat en nätenkät till barn med frågan ”Brukar du onanera?”, och redovisar sedan resultatet:

De flesta barn som svarat på frågan har inte onanerat.

De som producerar SVT:s barnprogram tycks inte begripa att detta är en fråga som barn inte ska behöva få från främmande vuxna. Inte från fotbollstränaren. Inte från kompisens pappa. Inte från SVT:s journalister. Och att vuxenvärlden har en skyldighet att inpränta i barn att de har rätt att slippa påträngande frågor om sin sexualitet – något som SVT alltså aktivt underminerar.

Julkalendern har bevisligen varit en svår sak för SVT att hantera genom åren, eftersom förväntningarna från publiken rymmer mycket som är känsligt: kulturarv, religion, kommersialism, tradition, familj och idyll. I Julkalendern 2016 lät SVT följaktligen en man i medelåldern sitta på en säng tillsammans med några barn, och berätta: ”Snoppen åker in i slidan och det kallar vi vuxna för vuxenskönt".

Alla barn får förstås tids nog veta exakt hur barn blir till. Men det finns ingenting som säger att Julkalendern är rätt forum för att berätta det för de små, eller påminna de stora som redan vet. Detta är nämligen ett tema som väcker frågor: Ska jag göra det? Har min mamma och pappa gjort det? När får man? Måste man?

Inget av det svarar Julkalendern, Melodifestivalen eller SVT Barn på, eftersom detta aldrig ens har handlat om att förmedla en frimodig och positiv syn på sex till barn – det kan nämligen inte ske utan respekt för barnet. Det handlar om att skämtet med den där mannen som pratar om sex med barn på en säng är för bra för att göra avkall på, eftersom det roar andra vuxna. Barnen framför teven är vad som gör skämtet kul. Barnet blir, för att tala med Kant, ett medel, inte ett mål.

SVT skulle inte göra på det sättet om man inte betraktade detta som något gott och progressivt. Men konsekvensen är att det inte går att lämna barn framför SVT, inklusive barnproduktionerna.

Och i en annan del av samma förment progressiva rörelse lipar vuxna över att de saknar trygga rum. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.