Krönika
Kommunal ekonomi
15 maj 2019 kl 05:00

Påstå inte att krisen kommer som en chock

När staten försöker att undslippa sitt ansvar är det kommunerna som drabbas. Nu ser vi de ekonomiska konsekvenserna. 

Alldeles nyligen publicerade SKL sin senaste rapport om den ekonomiska situationen för svenska kommuner och regioner. Rapporten, samt de återkommande tidningsrubrikerna om nya kommuner som plötsligt brottas med enorma underskott, visar att krisen för den offentliga sektorn som många förutspådde inte längre tornar upp sig vid horisonten. Krisen är redan här, även om vi just nu bara känner av de första förskalven.

Det tragiska med SKL:s rapport är att så lite är nytt i den. Dels har SKL i åratal varnat för att vi skulle hamna här om ingenting gjordes. Dels har våra politiker känt till problemen och att den förda politiken, framförallt gällande finansieringen av migrationen, skulle leda oss hit. Absolut ingen i det avlånga landet Sverige kan påstå att krisen kommer som en chock.

Detta illustrerar en av de olyckligaste, och på sikt också farligaste, bristerna i det svenska politiska systemet just nu. Under lång tid har många av våra politiska frågor dominerats av en ”chicken race”-logik. Termen avser en tävlan där två bilar i samma fil kör mot varandra i hög hastighet, och den som svänger av åt sidan först förlorar – han är en ”chicken”.

Dynamiken blir således att båda förarna på kort sikt har starka incitament att inte vara den som svänger, samtidigt som effekten på längre sikt ofta blir katastrofal. Om ingen av förarna svänger, eller om de väntar en eller två sekunder för länge, blir resultatet en frontalkrock där risken är stor att båda förarna dör, vilket nog måste sägas vara en negativ påföljd som ligger i en lite annan liga än att bara bli kallad en fegis.

Slutsatserna i SKL:s rapport hade inte behövt skrivas om inte svenska politiker hade kört sitt eget lilla chicken race de senaste åren. Regeringen visste från början att två års etableringsperiod för nyanlända var en fantasi, men de kortsiktiga vinsterna – att slippa erkänna de reella kostnaderna som politiken medförde – gjorde att man fortsatte att dumpa kostnaderna på kommunerna ända tills krocken med verkligheten var ett faktum. ”Vi klarar det!” fick vi höra från politiker som länge har vetat att vi inte klarar det här för fem öre. Nu är kommunerna i en situation där de inte kommer klara sitt jobb om inte staten börjar visa en rejäl dos handlingskraft.

Problemet jag ser framöver är dock att Sverige riskerar att byta ut ett chicken race mot ett annat. Risken ligger i att försöka förhala, förneka eller förminska storleken på det statliga ansvar som behövs; att säga att kommunernas situation inte alls är så dålig, att försöka lösa strukturella problem med kortsiktiga riktade bidrag som låter fina (”vi har faktiskt beslutat att avvara hela två hundra miljoner för att stärka äldrevården!”) men som medför en hel uppsättning egna problem.

Det duger inte att skicka en extra slant eller två till exempelvis Filipstads socialtjänst då och då för att lösa problemet med alla de nyanlända som inte har en chans att ta sig in på arbetsmarknaden. Staten måste permanent ta på sig det ekonomiska ansvaret för dessa grupper på något vis.

Tyvärr är nog utsikterna för sådana strukturella förändringar dåliga. Vi hamnade här därför att kommunernas ekonomi på lång sikt prioriteras lägre än diverse politiska vinster på kort sikt. Tills den dagen våra politiker faktiskt ändrar på hur de prioriterar kommer de dödliga frontalkrockarna med verkligheten bara att fortsätta.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.