På samhällets skuggsida tickar en bomb

Hur många texter kan det egentligen skrivas om ämnen som angränsar till migration? Väldigt många – tyvärr. En av anledningarna fångades väl av Malcom Kyeyune nyligen här i Dagens Samhälle när han skrev att invandringens gravitationskraft ”påverkar numera så många frågor – kriminalitet, ekonomi, kultur, demografi – att det blir allt svårare att inte tala om den.”

Vare sig om man hyllar eller förkastar den hittills förda migrationspolitiken så har den skrivit om dagordningen för svensk politik. Det gör oss också smärtsamt påminda om att det saknas utarbetade strategier för att hantera effekterna av migrationspolitiken.

Om man snabbspolar förbi frågorna om ekonomi, demografi, kriminalitet och kulturolyckor, kommer man till det länge kända men fortfarande lika stora problemet med irreguljära migranter, de som i den allmänna debatten kallas papperslösa. Det är svårt att beräkna det exakta antalet personer som håller sig gömda i Sverige, eftersom de håller sig just gömda och sällan har incitament att ge sig till känna. Men de prognoser och siffor som finns, ger en fingervisning om vad vi står inför. År 2017 skrev Migrationsverket i sin prognos att antalet efterlysta migranter skulle vara uppe i 50 000 personer år 2020 – alltså nästa år. Prognosen kom halvåret efter dåvarande migrationsministern Morgan Johanssons beryktade tal om 80 000 utvisningar.

Antalet öppna överlämnade avvisningsärenden från Migrationsverket till Polismyndigheten ligger på drygt 17 000. Av dessa är 12 000 personer efterlysta av polisen efter att ha gömt sig.

För polisen är utvisningsärenden både tidsödande och resurskrävande. Men det stannar inte där. Varken för de som går under jorden, eller för samhället i stort.

För personerna som avvikit är tillvaron i regel kantad av rädsla, kriminalitet, våld, svåra arbetsvillkor på den svarta arbetsmarknaden och människohandel med sexuella syften. De är lätta byten. Hur mycket tjänar din pizzabagare? Vem hör, än mindre kan rädda, de som tvingas in i prostitution? Hur mycket kan kriminella inte tänkas tjäna på att låta en desperat person krama hanen i en gänguppgörelse, mot en smärre slant?

Med detta byggs en tickande bomb. Det förakt som irreguljära migranter kan tänkas känna mot det land som skulle bli deras räddning, deras möjlighet till ett bättre liv, men som ”sviker” dem, ska inte underskattas.

Är det ändå inte väldigt fräckt att känna förakt mot någon som varken lovat något eller är skyldig dig något? Jo. Och om det kan man tycka vad man vill, men det är likväl ett faktum som man måste förhålla sig till. När människor brottas med besvikelser, förnedring, hopplöshet och misslyckanden, hur ogrundade dessa upplevelser än kan vara, lurar både ilska och förakt runt hörnet.

Det är ingen härligt glittrande verklighet. Inte heller är det en enkel situation. Men det är här vi står. Dels för att allt som rört migration fram tills för inte alls länge sedan varit socialt tabubelagd. Men också för att det har varit lättare att med anspelningar på högre moral fördöma lösningar på dylika problem, som inre utlänningskontroller eller ett mer aktivt arbete för att andra länder ska ta emot sina medborgare, än att sansat diskutera lösningar.

Fråga er; hur humant, eller välgörande, det är för ett land där polisen har 12 000 utvisningsärenden som inte kan verkställas. Alltså 12 000 gömda personer som lever i skuggan av samhället - medan klockan tickar och antalet kan bli fler?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.