Infrastruktur

På resa med appar, biljetter och mystiska koder

Jag bor i Skåne. När jag kör bil behöver jag inte fundera över vem som äger vägen. Bilbränsle från alla tankställen går på alla vägar. Hur annorlunda är det inte i kollektivtrafiken. På tåget hör jag ofta en sträng röst som förkunnar: ”Här gäller endast SJ:s biljetter”. Arga resenärer med fel biljett blir avvisade. 

Krönika

För tio år sedan hamnade jag på en middag bredvid en konsult som just hade hoppat av ett uppdrag. Det gällde samordning av kollektivtrafiken i Sverige. Efter första mötet hade hen blivit bekymrad, efter det andra pessimistisk och efter det tredje kom avhoppet. Varför? ”Det går inte, de vill inte.”

Det dök upp i mitt minne när jag läste en insändare i Dagens Nyheter av Gerhard Wennerström, vd för Samtrafiken i Sverige. Det borde ha varit ett inlägg på en tung debattsida. Då fattade jag äntligen vad som är problemet. Det är lagstiftningen, som handlar om kollektivtrafik ”i den egna regionen” och hindrar utveckling på nationell nivå.

I Skåne finns Skånetrafiken. Min hemstation är Helsingborg, en udda tågort som kräver byte för alla resmål bortom västkustbanan. Att resa på tvären i landet, eller till små orter i närområdet, är knepigt. Som Tomelilla på Österlen. 

Köpa biljett i förväg går inte. På Skånetrafikens kontor kunde jag ladda mitt Jojjo-kort och få ett tidsförslag på papper. Jojjo-kortet måste aktiveras före avgång, så det stressmomentet var kvar. Väl framme vid biljettautomaten kunde jag inte hitta Tomelilla bland resmålen. En hjälpsam ung man räddade mig. 

Den föreslagna bytestiden i Lund var 6 minuter. Det skulle inte gå.

På perrongen upptäckte jag att detta var ett Öresundståg. Tio minuter till avgång. Tänk om min biljett endast gällde på Pågatågen? Den gällde faktiskt alla tåg, utom SJ:s förstås. Resan var vansinnigt vacker. Och prisvärd: 101:80. 

I Lund lyckades jag hitta buss nr 5, trots att det stod ”Skånetrafiken” ovanför vindrutan. Vilken glädje har en resenär av att den upplysningen? På ett A4-papper vid dörren fanns en mystisk kod, Ske. Det måste väl betyda Skåneexpressen. 

Bussen kom fram, jag hittade biblioteket i Tomelilla där jag skulle framträda. När jag skulle hem hade vi missat det tåg som går en gång i timmen till Helsingborg. (I andra riktningen finns inga direkttåg alls, förklara det den som kan.) En omtänksam bibliotekarie körde mig till bussen i Sjöbo där jag klev på linje 160, ingen expressbuss. 

Kunde jag köpa biljett direkt till Helsingborg? Jodå. ”Är det här biljetten?” frågade jag. ”Nej, det är kvittot. Biljetten ligger i Jojjo-kortet.” Det var fint att se Veberöd och Dalby by night och tåget stod inne i Lund så jag slapp stå och vänta på Sveriges blåsigaste station. 

I Helsingborg var det snö. Stora blöta flingor låg på tvären i luften. Jag höll 50 och såg på de slirande spåren hur halt det var. Tåg och buss var helt rätt. Men varför så krångligt? Och jo, jag ska skaffa Skånetrafikens app. Och en för Storstockholms lokaltrafik. Och en för Västtrafik. En för hela landet förblir en dröm.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.