Kriminalitet

Hur informerar man om att man inte får våldta?

Om migrationen medför ökad otrygghet för kvinnor reser det i första hand frågor kring den förda migrationspolitiken, inte om när och hur många vi ska försöka utvisa när skadan redan är skedd. 

Uppdrag gransknings reportage i SVT i förra veckan om invandrares andel av dömda våldtäktsmän, bekräftar med nya siffror ett fenomen som länge varit känt från andra studier och granskningar: Invandrare är kraftigt överrepresenterade bland förövare vid sexualbrott. Med SVT:s reportage, och liknande granskningar av gruppvåldtäkter i Expressen och Aftonbladet under sommaren, är locket definitivt av i frågan.

Frågan är vad vi gör med informationen. 

Både S och M möter mediernas nya rapportering med att lova tuffare tag mot utländska förövare. I UG:s debatt talade följaktligen både Justitieminister Morgan Johansson och Moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé om strängare påföljder för sexualbrott, inklusive fler utvisningar.

Men det finns några problem med den debatt som nu uppstår. För det första: Huruvida dömda förövare får tillbringa två eller tre år på anstalt, och huruvida de utvisas eller inte efter att de förstört människoliv, är för all del en angelägen fråga. Men om migrationen medför ökad otrygghet för kvinnor reser det i första hand frågor kring den förda migrationspolitiken.

Moderaterna och Socialdemokraterna tycks fortfarande utgå från att de kan kommunicera handlingskraft kring detta, utan att tala om själva migrationen. Det är mer självbedrägeri av det slag som lett fram till att de i dag är jämnstora med Sverigedemokraterna i opinionen.

Det andra problemet är det slentrianmässiga svaret att överrepresentationen är ett problem som kan informeras bort.

Mycket tyder på att information om svenska lagar och normer, liksom strängare påföljder, är en viktig faktor. Men vi har samtidigt inte rätt att ägna oss åt önsketänkande.

För vad är det för information man tänker sig? Hur informerar man om att man inte får våldta en kvinna som skriker, gråter, blöder, ber för sitt liv, om gärningsmannen inte skulle förstå det av omständigheterna?

För att jämföra: Inom Kriminalvården används något som kallas ROS-metoden, ett program baserat på kognitiv beteendeterapi, och som innebär att våldtäktsmannen under 60 timmars samtalsterapi får lära sig alltifrån impulskontroll till att tolka mellanmänskliga signaler. Men inte ens detta individuellt skräddarsydda program är entydigt effektivt.

Hur mycket kan man, givet detta, uppnå med informationsbroschyrer eller några timmars föreläsning?

För det tredje tycks ”kultur” och ”kulturskillnader” för närvarande vara den enda politiskt godtagbara förklaringen när vi talar om överrepresentation. Men här finns fler trådar att dra i. Både forskning och journalistik måste börja intressera sig för det ressentiment som odlas i utanförskapsmiljöer, och att detta ressentiment i extremfallen kommer till uttryck genom våld. ”I’m going to f*** you Swedish girl,” ska en av gärningsmännen bakom dubbelvåldtäkten i Strängnäs ha sagt till kvinnan han förgrep sig på. Här är varken strängare påföljder, information eller ”kulturskillnader” ett fullgott svar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.